Se in i ditt hjärta där godheten bor. Den minsta är också din syster och bror.

Jag arbetar just med slutredigeringen av Innan lyktorna slocknar, en fantasybok som kommer ut på Verbum förlag i höst. Berättelsen är en saga, men handlar egentligen om att byta perspektiv. Fritt ur den kommande boken: När drottningen rörde vid den gröna pärlan kände hon en doft av naturens renhet och anade hemligheten: att den som vill vara stor ibland måste vara lite.

Trots att det är en påhittad saga så finns det konkreta värderingar, teologiska och etiska reflektioner i bakgrunden. Utan dessa skulle texten förlora sin styrsel, och huvudpersonerna – barnen Liv och Dag – skulle kanske aldrig finna vägen hem igen. Det skulle bli en rätt tråkig och förvirrande bok.

Det är högt i tak, och i vår katedral ryms en hel regnbåge av olika teologiska färger och ett brett register av sköna orgeltoner. Vi vill kunna nå olika grupper i vardag och gudstjänst. Det är gott. Det ger frihet och liv.

Vi funderar ofta över hur vi ska kunna nå ut med det goda budskapet nu när det blir allt svårare att få göra skolbesök och antalet konfirmander är en bråkdel av vad det en gång var. Inom min livstid går vi förmodligen från att ha 95 procent av befolkningen som medlemmar till mindre än 50 procent. Det är en historisk förändring. Men kanske har jag, liksom barnen i min saga, förlorat perspektivet och blivit hemmablind?

”Kyrkan är fortfarande vårt största kulturhus”, skrev Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman den 21 maj.

Han påpekar hur det moderna Sveriges förhållande till sin gamla statskyrka kan ses som ett sekulärt självbedrägeri. Svenskarna tror sig vara så moderna och stå över allt vad religion heter. ”Kyrkans kulturella inflytande är som en luktfri gas. Ingen vill låtsas om den. Men likväl finns den.” Debatten kring kyrkohandboken som når långt utanför kyrkans väggar, är ett tecken på detta, menar han. Saker som händer inom kyrkan stannar inte kvar där.

Jag skulle nog vilja tillägga att laddningen kring skolavslutningar i kyrkan också hör dit, samt det faktum att ingen seriös person har vågat föreslå att korset i religionsfrihetens namn borde rationaliseras bort från den svenska fanan.

Kanske kunde det bytas ut mot något neutralare, som Tre kronor? Visst ja! Det går ju inte heller, eftersom denna symbol vid närmare eftertanke härleds från ”De tre heliga konungarna.” Det enklaste är kanske självbedrägeriets bekvämlighet? Om jag väljer att se fyra blå fält mot en gul botten, så har vi elegant löst denna potentiella tvistefråga ens innan den har uppstått!

Jag skämtar naturligtvis, men vi befinner oss verkligen i en ny situation.

Vid dopsamtalet kan det hända att pappan säger ungefär så här: ”Måste du prata om Gud vid dopet?” Mamman ser ytterst besvärat på honom och jag svarar. ”Dopet är väldigt religiöst till sin natur, men jag tror att jag förstår vad du menar.”

Men vad kan pappan ha menat? Jo, han var orolig att dopet skulle vara något han inte kunde stå för. Att han skulle framstå som en hycklare. Hans bild av kyrkan var att man måste fundamentalist för att vara kristen. Vi talade om saken.

När dopets vatten rann över barnets huvud var pappans ögon fuktiga av tårar. Det blev ett fantastiskt dop. ”Det tårfyllda ögat ser längre in i Guds värld än den vetenskapliga blicken.” (Peter Halldorf.)

När vi som kyrka kan sätta oss in i den andres situation, byta perspektiv, så kan mycket hända. Jag tror att det är en av Andens gåvor till kyrkan i dag att kunna byta perspektiv och se saker ur den andres synvinkel. Att uttolka.

Se in i ditt hjärta där godheten bor. Den minsta är också din syster och bror, blir för barnen i sagan en räddande vers. De får nya perspektiv.

I kyrkan brukar vi ibland kalla ett sådant perspektivskifte för omvändelse.

Exakt vad det innebär för vår del, det lämnar jag åt Anden att avslöja.

Mattias Lönnebo