Arvsyndsläran bygger inga­lunda på en antik världsbild, som nu är föråldrad. Den var säkert hela tiden ”för grekerna en dårskap”, liksom den är för många i våra dagar. Den har utformats på många olika sätt. Luther har en helt annan tolkning än medeltidens teologer. Augustinus har fått stå som talesman, därför att han hade en särskild anledning att tänka igenom den i polemik mot Pelagius. Men till sitt ursprung bygger denna lära på det som sägs i det tredje kapitlet i första Mosebok. Där möter varken ordet ”synd” eller  ordet ”fall”. Men i stället ges under bildens form en psykologiskt lysande beskrivning av hur frestelsen möter människan och hur synden uppstår. Att det sedan tillämpas på människosläktet i dess helhet beror på det som aposteln Paulus säger i Rom. Kap. 5.

När Eva-Lotta Grantén beskriver arvsynden som människans ”form” och därmed menar den yttre formen, som människan är stöpt i, är det helt obegripligt. Det fanns faktiskt en känd teolog, som beskrev arvsynden som människans form efter fallet. Men då menade han givetvis inte den yttre formen utan den inre formen, den som gör ett ting till vad det är, med ett annat ord människans substans eller väsen. Det var Mattias Flacius, en framstående lärjunge till Luther. Men hans åsikt om arvsynden blev med skärpa avvisad av lutheranerna som ett kätteri. Människan var skapad god. Synden var inte människans substans. Den var något som kommit in efteråt som en förborgad skada, lika förborgad som människans innersta i övrigt.

Det miljonprojekt om luthersk teologi, som Eva-Lotta Grantén deltar i, kanske inte har hunnit så långt ännu, att Luthers kommentar till 1. Mos. kommit på agendan. Det är en magnifik text utan motstycke. Men man kommer mycket långt redan med Melanchthons geniala sammanfattning i Augsburgska bekännelsens artikel två, som citeras i Davis Terméns bidrag på samma uppslag i Kyrkans Tidning, nummer 3/10: ”Alla människor föds utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud och med begärelse ...”.

Bengt Hägglund
professor emeritus, Lund