Newmaninstitutet har alla förutsättningar att bli en viktig länk till den katolska världen med dess mångfasetterade teologiska forskning och spännvidd – från Benedictus XVI till Hans Küng. Två teologer som illustrerar att katolsk teologi inte är så monolitisk som många svenskar gärna vill tro.

Men i skuggan av detta stora vill vi lyfta fram något till synes mindre, som kan få stor betydelse för den inomkatolska debatten i Sverige men också för ekumeniken. Förutsatt att Newmaninstitutets ledning och lärarkår menar allvar.

I institutets ”Plan för jämställdhet och likabehandling 2009–2011 med åtgärdsplan för år 2009” läser vi bland annat följande exakta definition: ”Med jämställdhet avses ett rättvist förhållande mellan män och kvinnor.”

Av detta drar författarna självklara slutsatser: ”Newmaninstitutets ledning, anställda och studenter ska aktivt eftersträva en miljö där jämställdhets- och likabehandlingsaspekter är integrerade i såväl rekryteringsförfarande som undervisning, forskning och annat arbete. Ingen ska behöva känna sig exkluderad, osynliggjord, diskriminerad eller trakasserad på grund av kön, sexuell läggning, etnicitet, trosuppfattning, psykiska/fysiska funktionshinder eller ålder.”

Mer heltäckande kan det knappast bli och det uppsatta målet är värt en stående applåd:
”Newmaninstitutet strävar efter att i sin högskoleverksamhet främja lika rättigheter för studenter och sökande och att motverka diskriminering på grund av könstillhörighet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder.”

Den som anar argan list ska vid en närläsning finna att Newmaninstiutet inte lovar mer än att det ska råda jämställdhet mellan könen inom institutets fyra väggar. Att Katolska kyrkan generellt tillämpar systematisk könsdiskriminering blir då en annan fråga som inte kommer Newmaninstitutet vid.

Vi väljer att avstå från dylikt konspiratoriskt tänkande för att i stället ta jämställdhetsplanen på allvar. Alltså utgår vi från att institutets ledning och lärare verkligen tänker ”främja lika rättigheter” samt ”motverka diskriminering på grund av könstillhörighet”.

Rimligen kan detta arbete inte begränsas till Newmaninstitutets lokaler. Det nyttar ju föga att katolska kvinnor kan få samma teologutbildning som män om de efter examen inte har samma rätt och möjligheter att använda den.

Män som genomgår katolska Newmaninstitutets utbildning kan bli diakoner och präster i Katolska kyrkan. Kvinnor kan det inte. Detta på grund av kyrkans systematiska  könsdiskriminering. Med ledning av institutets jämställdhetsplan undrar vi hur Newmaninstitutets ledning och lärarkår ämnar förhålla sig till detta?

Kommer Katolska kyrkans könsdiskriminering att tas upp till kritisk granskning i utbildningen?
Kan vi förvänta oss att ledning och lärare offentligen står upp för Newmaninstitutets ideal?

Gert Gelotte
Irène Nordgren