Människor är det som kommer först. Det är människor som ber. Det är människor som bär. Och det är människor som bidrar med sina pengar och sin tid. Så är det i det sammanhang jag jobbar. En öppen, växande gemenskap av människor som vill bygga relationer, dela liv och tro, och som faktiskt skjuter till av egna medel för att täcka de kostnader som det hela innebär.

Det finns många församlingar i Svenska kyrkan där detta skulle vara möjligt att skapa. Exempel finns. I Stockholm är S:t Clara redan en sådan självförsörjande enhet inom domkyrkoförsamlingen. Länge har Ansgars- respektive Laurentiistiftelserna i Uppsala och Lund fungerat på detta vis.
Andra kan komma, exempelvis min missivförsamling som pastorsadjunkt som skulle kunna bli en sådan, och det finns många andra. Men jag tror att för att det ska ske så måste människor i ännu större utsträckning känna sig behövda. Veta att deras insatser, deras böner, deras pengar och deras tro gör skillnad. Veta att det i gudstjänsten finns en plats för dem och för mig, liksom för mina grannar och vänner!
Slutligen något ord om var kyrkan finns i en framtid där hon kanske är medellös.

Ingen fara! Kyrkan finns, där två eller tre är samman för att be. Kyrkan är, där människor finns som följer Jesus. För kyrkans vara och väsen avgörs inte av geografiska sockengränser. Kyrkan är något annat än så. Hon är levande, hon är spirande. Och hennes församlingar består först och främst av de människor som kommer samman för att fira gudstjänst.
Och finns det människor som kommer samman för att fira gudstjänst, som vill bidra med tid och liv, då är inte detta med pengar något större problem heller. Det ordnar sig. Människor kommer före pengar.

Johannes Tirén