Så kommer äntligen tåget. Alla skyndar på, nu ska vi äntligen i väg. Men inget händer.
Efter en stund sprakar tågets högtalare i gång. Vi väntar på maten till bistrovagnen och passagerarna i första klass. Maten har inte anlänt trots att tåget nu är mer än en kvart försenat.

Till sist är vi på väg, 40 minuter efter utsatt tid. Vilket ändå är bättre än dagen innan då tåget till Göteborg blev försenat en timme och en kvart. För att dörrarna inte gick att stänga när vi skulle lämna Skara. Och sedan hamnade vi bakom ett pendeltåg.
Sex dagar på SJ. Förseningar alla dagar utom en. Tålmodiga och närmast stoiska resenärer. Som ringer till arbetsplatser och konferenserna de skulle ha varit på;
– Börja ni, jag sitter fast på SJ. Alla andra kommentarer är överflödiga.
Men SJ ska ha eloge för en sak. De lär oss tålamod. Utan att det kostar en krona extra får vi möjlighet att prata med människor vi annars inte skulle umgås med, och definitivt inte så länge.

SJ har gjort en dygd av det Owe Wikström predikade redan i början av 00-talet. Långsamhetens lov. Det spelar ingen roll hur stressad du som resenär är.
Med SJ kommer du fram så småningom.
Priset tog de härom morgonen, när morgontåget blev stående bara hundra meter från Stockholms central.
– Det är korsande spår, korsande tåg, spårbrist och brist på plattformar. Därför får vi vänta här en stund.
Alla vi som ofrivilligt trängdes på ett redan kraftigt försenat tåg tog det med upphöjd ro. Vi kommer när vi kommer.
DT