Om Annika Borgs diskussionsinlägg ska vara oförenliga med att vara präst i Svenska kyrkan så måste det innebära att det finns element i kyrkans bekännelse som de flesta av oss inte varit medvetna om: Svenska staten ska inte vara sekulär, och kritik mot judiska och muslimska sedvänjor strider mot kyrkans lära.

Det kan vara klokt att i diskussionen tydligare klargöra begreppen ”stat” och ”samhälle”, men när Annika Borg talar om ”det sekulära samhället” så får man vara avsiktligt illvillig för att tolka det som att hon, som präst och aktivt förkunnande kristen, skulle anse att religionen bör ”bort ur samhället”. Lika obehagliga och försåtliga är antydningarna om att diskussionen om omskärelse skulle bottna i en smygande, dold antisemitism. Låt oss föra debatten sakligt och på en anständig nivå!
Om Sverige inte ska vara sekulärt i den meningen att staten ska vara religiöst neutral, vad ska den då vara? Inte återkristnad, antar jag, eftersom det för Hammar handlar om judendom-ens och islams ställning. Kanske ska kyrkan sträva efter att svenska staten ska bli ”abrahamitisk”?

Jag delar helt Annika Borgs syn, att en religiöst neutral stat är den enda möjliga garanten för religionsfrihet – och för andra mänskliga rättigheter. Jag har tidigare trott att detta var en ganska allmänt accepterad syn i vårt samhälle. Men så är det uppenbarligen inte. I debatten kommer många idéer fram om att det skulle vara ”progressivt”, och nu också en del av kristen tro, att acceptera särrättigheter.
     Om dessa idéer skulle tillämpas konsekvent i juridiska frågor så skulle det förstås leda till en helt ny typ av lagstiftning, där etnisk och religiös tillhörighet måste registreras i dina identitetshandlingar – du får slakta djur utan bedövning endast om du har en viss typ av religiös registrering i ditt id-kort, om inte så blir du åtalad för djurplågeri. Och du måste ha rätt religionsregistrering i ditt id-kort för att få låta omskära din nyfödde son, annars blir ett sådant kirurgiskt ingrepp olagligt. Utan denna typ av registrering – som särrättighetsförepråkarna skulle säga ”nej det vill vi förstås inte ha!”  – så blir det juridiskt kaos.

En annan fråga som nu är aktuell är: ”Är det är OK att kvinnliga poliser med muslimsk tro ska kunna bära huvudduk till uniformen?” Den kan tyckas liten – ”Det kan väl vara OK! Det behövs poliser med olika bakgrund.” Och visst ligger det en del i detta. Men frågan är ju principiell. Den bör ställas så här: ”Ska det vara tillåtet för dem som tjänstgör i den statliga rättsapparaten, poliser, åklagare, domare, att i sin tjänsteutövning bära synliga religiösa symboler?”
    Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter omfattar rättigheten att uniformerad uttrycka sin religiösa tro enbart symbolerna turban, huvudduk eller kippa, inte synliga kristna kors eller andra religioners symboler. Därigenom är staten i denna fråga inte neutral.

En sekulär stat måste ha ett tydligt regelverk som går att tillämpa utifrån juridiskt hållbara principer. Vi troende har allt att vinna på att staten är sekulär, att lagar och andra statliga reglementen är religiöst, etniskt och politiskt neutrala.