Arborelius - biskop i en föränderlig tid

Anders Arborelius befann sig på Filippinerna för att hålla i en reträtt när samtalet kom från medbroder Wilfrid Stinissen. Han förstod direkt vad det handlade om. Han hade blivit kallad att som förste svenskfödd efter reformationen bli biskop i Stockholms katolska stift.

– Det var överrumplande att bli kallad att bli biskop, jag fick en sömnlös natt för att kämpa mig fram till ett avgörande, säger han.

Han vigdes till biskop i S:t Eriks domkyrka i Stockholm den 29 december 1998. Tio år senare är han inbodd i sitt arbetsrum på katolska ämbetet på Götgatan i Stockholm.

Han växte upp i Lund tillsammans med sin mamma. Som barn bad han varje kväll aftonbön och minns att han hela livet haft en gudstro, men beskriver ändå sin uppväxt som sekulariserad. Han konfirmerade sig som de flesta andra i Svenska kyrkan. Därefter fick kyrkan en allt större betydelse. Beslutet att konvertera växte fram och som 20-åring tog han steget.

– Jag tror på att Katolska kyrkan förvaltar Kristi sanning och evangelium på ett unikt sätt. Det var i övrigt inget speciellt som fick mig att konvertera. Jag tror att det är Guds mening att vi ska vara katoliker.

Året efter konverteringen kom han i kontakt med Karmelitorden och kände en längtan till klosterlivet.

– Det kom steg för steg, säger han.

Han blev munk och förblev klostret i Norraby i Skåne trogen i 27 år. Som munk levde han i en brödragemenskap där ”här och nu” var viktigare än att ha en långsiktig framförhållning. Omställningen måste ha varit stor, att gå från munklivet till att bli biskop, vilket han både håller med om och förnekar.

– På ett sätt är man ensam som biskop, vissa beslut måste jag fatta helt själv, men i ett annat avseende är jag aldrig ensam. Jag förväntas alltid vara här på biskopsämbetet samtidigt som jag förväntas vara ute i stiftet.

Han var helt obekant med några av de arbetsuppgifter han förväntades klara som biskop, bland annat de ekonomiska.

Det finns de inom samfundet som ifrågasätter hans ledarstil och han medger att han stundtals brister i den långsiktiga planeringen även om han är bra på att fånga saker när de dyker upp.

– Min ledarstil är nog lite kaotisk, om jag ska vara ödmjuk, säger han.

Katolska kyrkan i Sverige består i dag av konverterade svenskar och invandrare från hela världen.

– Kulturkrockar kan vi bjuda på hur många som helst, säger han.

Det är i detta han ser den stora utmaningen för framtiden, att få en katolsk kyrka i Sverige. Det handlar om att överbrygga språkbarriärer och få olika kulturer att samspela. Han måste emellanåt gå in och mildra i olika motsättningar men är förvånad över att det ändå fungerar på de allra flesta håll.

– Det är en stor utmaning för våra församlingar att få olika grupper av stor social blandning, allt från akademiledamöter till analfabeter från irakiska landsbygden, att bli en grupp. Det kan till exempel vara svårt att få till en predikan som tilltalar alla.

Flyktingfrågor och integration är viktiga frågor för biskopen, ett av de stora ögonblicken under de tio år som gått anser han vara påsk­uppropet.

– Ska man säga något negativt om det svenska samhället så är det att det fortfarande anses negativt att vara invandrare, säger han.

Ekumenik är av huvuduppgifterna för en katolsk biskop, men också något som Anders Arborelius själv brinner för. Han har nyligen kommit ut med sin andra bok tillsammans med Pingsts tidigare föreståndare Sten-Gunnar Hedin. Deras samarbete har väckt reaktioner, både på grund av ämnesvalet om klassisk tro och för att just de två skrev en bok tillsammans, men han vill mer se till de saker som förenar än skiljer åt i möten med olika samfund.

Biskopen kallar tiden vi lever i ”en omställningsperiod inom ekumeniken”, en tid han beskriver som viktig men svåröverskådlig. Katolska kyrkan står närmast de ortodoxa kyrkorna så väl i sakramenten, teologi och i praktiken. Och det är många familjer som har ett ben i varje religion.

– I praktiken kan det ibland bara vara millimeter från den fulla enigheten.

Han beskriver sig själv som tillbakadragen och stillsam.

– Jag är alltid mer intresserad av att möta enskilda människor än att sitta i sammanträden, säger han.

Om han inte är bortrest börjar han sin dag med att gå en meditativ promenad klockan fem på morgonen, som följs av två timmars bön i kapellet. Därefter tillbringar han hela dagen på ämbetet. Kvällarna liksom helgerna är oftast inbokade av olika möten och resor.
 
Efter vårt samtal ska han iväg till Jakobsberg nordväst om Stockholm för att träffa en delegation från Indien. Den egna tiden är begränsad och sällsynt, och han är glad över de tillfällen när det inte finns tider att passa.

– De här tio åren har gått så fort och det beror väl på att vi befinner oss i en utvecklingsfas och att det händer så mycket hela tiden. Att vara biskop är att hela tiden lära sig något nytt och ta sig an nya utmaning, säger han.

Tina Augustsson
08-462 28 10
tina.augustsson@kyrkanstidning.se

Anders Arborelius
 
Född 24 september 1949.
 
Utbildning: Fil mag i moderna språk – engelska, spanska och tyska – vid Lunds universitet.
 
Präststudier: Teologi- och filosofistudier i Brügge och Rom. I Rom studerade han vid Teresianum, karmeliternas universitet.
 
Inträdde i Karamelitklostret i Norraby 1971. Avlade eviga löften i Brügge, Belgien, 1977.
 
Biskopens valspråk: In laudem gloriae. Till Guds högre ära.