Blivande biskop trappar gärna upp före pensionen

Tuulikki Koivunen Bylund har finska som modersmål. Till Sverige kom hon med en finsk teologiexamen för att prästvigas, eftersom prästyrket då var stängt för kvinnor i Finland.
Gör språkbytet det svårare att hitta det kyrkliga språkets nyanser? Ja, det tror hon. Svenskars förkärlek för att linda in åsikter saknas hos henne.
– Jag anses vara väldigt rak i mitt sätt, och det kan delvis ha språkliga orsaker. Det sägs också att jag är en god predikant – kan­ske är det för att jag inte krånglar till det, säger hon.

Tuulikki Koivunen Bylund får nu på olika sätt en rejäl introduktion i sitt nya jobb.
– Jag har vandrat i biskop Thomas Söderbergs fotspår i Västerås stift. Det har varit oerhört nyttigt.
– Och så har jag fått den bästa av mentorer: KG Hammar.
Tuulikki Koivunen By­lund hade tänkt ägna sina sista år som domprost åt att skaffa ett gott eftermäle och säg­er att biskopsjobbet kom som en överraskning. Hon har ingen längtan efter att trappa ner före pensionen.
– Jag tycker att jag får mer energi ju äldre jag blir. Jag hade nog dess­utom inte blivit någon särskilt bra biskop före 50.

Hon ser sin erfarenhet som sin största tillgång som biskop.
– Jag är en erfaren kvinna. Jag har varit med om det mesta i livet och i kyrkan. Det ger ett väldigt perspektiv och gör mig trygg inför stora och svåra uppdrag.
Tuulikki Koivunen Bylund har idéer som hon vill genomföra och ska lägga upp en femårsplan.
– Men jag ska först åka runt i stiftet och lyssna till folks problem och förväntningar, och sila mina tankar genom det. Sedan ska programmet formuleras tillsammans med stiftsfolket.

Hon har redan märkt hur mycket en biskops kalender styrs av yttre omständigheter – visitationerna hösten 2010 har just prickats in. Men i den mån hon kan påverka: vad vill hon sätta på dagordningen?
Täta besök i de västra stiftsdelarna och kontakt med minoriteterna samer och finnar, och framför allt  teologi.
– Jag tycker det är viktigt med teologisk fördjupning och mer diskussion när det gäller basteologi, inte bara för prästerna.
Och vad vill du slippa på din dagordning?
– Onödiga konflikter som skulle kunna lösas tidigare, in­nan de hamnar på biskopens bord.
Vilka personer i stiftet skulle du särskilt vilja nå?
– De som tror att kyrkan inte har något att ge dem. Och de som inte har någon egen röst – vars röst kyrkan ska vara.
En chef omges av många lyssnare, ibland jasägare. Har du någon som säger emot dig?
– I Uppsala hade jag det i församlingens ledningsgrupp, där man inte tyckte alls som jag och jag fick slåss lite för mina åsikter. Jag hoppas få bollplank i Härnösand också. Människor måste vara frimodiga och säga ifrån när jag kommer fel. Jag har nog en förmåga att tåla kritik och vill ha den också.

Till skillnad från många företrädare har Tuulikki Koivunen Bylund ingen duktig biskopinna som kan odla sociala kontakter.
– Jag får förväntningar på mig att jag ska vara både biskop och biskopinna, men jag kan bara vara biskop.
Med tron som yrke, hur håller man sin personliga tro levande?
– För mig sker det i stillhet, tystnad, ensamhet – det är ett absolut måste. För att få utrymme för det måste jag lägga in lediga veckor i almanackan när jag ser till att bli påfylld, och dem måste jag hålla i med järnhand.
– Och så ser jag till att träna. Kroppen och själen hänger ihop och ett sunt friluftsliv främjar Guds­relationen.

Cecilia Jaensson
Wallander
08-462 28 11
cecilia.jaenssonwallander
@kyrkanstidning.se