Brisinger spänner känslobågen

Johan Brisinger fick häromåret en lika stor som otippad framgång med debutfilmen Underbara älskade. Dramat om hur far och son sakta hittar tillbaka till livet efter att mamman och dottern i familjen dött i en bilolycka sågs av mer än 200 000 biobesökare och belönades med publikpriset på Guldbaggegalan 2007.

För Johan Brisinger blev det ett kvitto på att det i folkdjupet finns ett sug efter starkt emotionella berättelser med mycket hjärta och smärta, säger han. Den beskrivningen kan med fog tillämpas också på den nya filmen Änglavakt. Den handlar om makarna Ernst och Cecilia (Michael Nyqvist och Izabella Scorupco) vars lyckliga tillvaro börjar rämna när sonen råkar ut för en olycka och hamnar i koma, svävande mellan liv och död. Krisen djupnar när Cecilia av en slump stöter ihop med den gåtfulle främlingen Walter, spelad av franske stjärnan Tchéky Karyo.

Walter vill hjälpa, men det kan inte ske utan Ernsts och Cecilias medverkan. Filmen utvecklas till en uppgörelse mellan Cecilia, bildläraren med en öppenhet för tillvarons okända dimensioner och Ernst, den tillknäppte försäkringstjänstemannen med en strikt rationell livshållning. ”Våga tro och allt är möjligt”, heter det förhandsreklamen.

Flumvarning?
– Alla kommer inte att älska den här filmen. Många kommer till och med att bli förbannade, säger Johan Brisinger.
Därför att den tar med tittaren ut på en kant, fortsätter han. Vid den kanten finns de livsavgörande frågorna och det stormiga mötet – med den andre och med vår egen inre människa. Allt gestaltat utan fallskärmar som en avväpnande cynism eller ett förlösande garv när det börjar brännas. 

Johan Brisinger har uttryckt att han vill balansera på randen till det överdramatiska och pekorala. En extra utmaning för den som kommer från en borgerlig Östermalmsmiljö, där ett ordnat och kontrollerat känsloliv hörde till dygderna.
–Jag är själv min värsta fiende. Tycker att ”usch, det är för mycket, du går för långt”. Men det dummaste jag kan göra är att vara rädd att gå över gränsen. Det hämmar skaparprocessen. Därför spänner jag bågen utan att censurera mig själv, säger Johan Brisinger, och jämför med skapandet av musik:
–Du måste ha en tonsäkerhet som regissör. Lita på att du har en inre känslighet som gör att du hamnar rätt.
–Viktigt är också att jag i första hand vill berätta en historia, inte pusha fram ett budskap.


Walter och Cecilia (Tchéky Karyo och Izabella Scorupco) i filmen Änglavakt.
Foto: Johan PaulinDet tog många år innan Johan Brisinger, med en bakgrund som reklamfilms- och musikvideoregissör, hittade fram till sitt berättarspråk. När han i mitten av 1980-talet kom in på prestigeutbildningen USC (University of Southern California), där ikoner som George Lucas och Robert Zemeckis studerat, var det med drömmar om att en gång få göra actionspäckade matinéfilmer à la Indiana Jones.
–Trots att jag hellre fastnade för tunga dramer som Midnight Express.  Men jag begrep inte då att det också var den typen av filmer jag skulle göra.

Ett genombrott blev kortfilmen En del av mitt hjärta, från 2004, om en pojke som söker upp familjen vars son donerat sitt hjärta till honom. Filmen vann publikpriset vid Berlins filmfestival och fick ett varmt mottagande inte minst i USA, där bland annat kyrkliga grupper kom att använda den i sitt arbete, berättar Johan Brisinger.
– Efter det kände jag att ”nu kan jag berätta den här historien”.
 Den  historien handlar om att skapa ett mikrokosmos, ett titthål in till några människor vars liv mot alla odds går vidare, säger Johan Brisinger.
När vårens svenska filmpremiärer tidigare i vinter presenterades på Filmhuset i Stockholm fick Johan Brisinger den raka frågan: ”Är du religiös?”. Svaret blev efter viss betänketid: ”Nej, jag har gått ur Svenska kyrkan”.
Men frågan var både trubbig och dum, tycker Johan Brisinger.
– Jag hade väl aldrig gjort den här filmen om jag inte var intresserad av andlighet och religion.

Likt många andra gjorde han det aktiva valet att lämna Svenska kyrkan när han på allvar började fundera kring sin egen tro.
– Jag behövde vara ärlig mot mig själv och ta ett steg tillbaka för att sedan kunna göra ett medvetet val.
Hans berättelser är också ett led i ett eget utforskande av de existentiella frågorna, säger Johan Brisinger.
–Jag börjar mer förstå vad religion är. Att den handlar om vårt behov av tillit, och av att kunna tackla vår enorma känsla av otillräcklighet. Det är något jag själv dagligen brottas med.

Martin Larsson
08-462 28 07
martin.larsson@kyrkanstidning.se