Carl Jan om sitt kyrkliga engagemang

Han kom från en antikvitetsaffär i Örebro till Grythyttan med sin gästgivaregård från 1640 för att rädda den gamla miljön från grävskoporna. Mot de flestas förväntningar vändes gården från en belastning till en resurs. 

Som gästgivare upptäckte Carl Jan bristen på utbildning av restaurangfolket och drev frågan. 1992 var det världsutställning i Sevilla och Carl Jan såg den svenska paviljongen där. Efter några år stod den i Grythyttan som Måltidens hus. Den blev sätet för den nyetablerade högskoleutbildningen i måltidskunskap, en filial till Örebro universitet. 

Folkbildare i vinkunskap
Parallellt med detta debuterade Carl Jan som folkbildare i vinkunskap i tv. Tittarna upplevde honom dock inte bara som folkbildare utan också som en charmerande underhållare. Och på det spåret är det. Han blev Carl Jan med hela svenska folket. Samtidigt med detta arbetar Carl Jan som professor och utvecklare av måltidskunskap.

Pappan var kantor
– I kyrkan har jag min andliga förankring. Jag tror på Gud som församlingen möter där. Så har det varit sen barndomen. Min pappa var kantor. Det lutheranska arvet har gett mig mycket. Hade jag växt upp i en annan miljö, så skulle jag förstås haft andra föreställningar och traditioner. Vår tradition är rik. Som kyrklig förtroendevald kan jag ge vidare lite av det jag fått.
 
– Genom kyrkan träffar man många människor i särskilda situationer, det stimulerar mitt stora människointresse. Mitt uppdrag är att stå på församlingsbornas sida. Varför kan man exempelvis inte ha begravningar på lördagar när folk vill det och lättare kan delta? Vill man urholka begravningsseden?

Kyrka och kultur hör ihop
– Att föra kyrka och kultur/högskola närmare varandra är ett annat uppdrag. I Grythyttan söker vi utveckla samverkan mellan kyrka och akademi. Under Saxå kammarmusikvecka har vi konserter i kyrkorna. Vid mina olika middagar har jag om möjligt en präst med som ber bordsbön. Somliga tycker jag är excentrisk, men jag kan inte förstå att man inte ska kunna mixa kultur och kristendom. 

– Kyrkan bär på vårt största kulturarv och är en levande kulturmiljö som finns över hela vårt land. Kyrkorummen har en rik arkitektur och konst, där spelas och sjungs, där firas gudstjänster och läses och utläggs texter med bråddjupt innehåll. Vad händer med våra fina kyrkor och våra gamla socknar, när allt fler församlingar slås ihop och de blir utan sina nätverk? Finns det inga bättre sätt att ordna ekonomin?

Kyrkoåret ger struktur
– Kyrkan ska fortsätta att föra sin tro och värdegrund, sina riter och traditioner vidare. Kyrkan blir aldrig för gammal, hon är av evighet. Kyrkoåret strukturerar året så att det ger en cykel mellan vardag och helgd, mellan smått och stort. Bort med det jämngråa! Vid livets stora tillfällen ger kyrkan högtid och fördjupning genom de kyrkliga handlingarna. Det är mycket oroande att dop- och konfirmationsseden så kraftigt håller på att försvagas. Här måste vi som föräldrar och församling – och naturligtvis kyrkoledningen – ta saken på större allvar.

Ett rum att ta emot nåden
– Kyrkorummet är för mig en plats för stillhet, bön och reflektion. Ett rum där jag får ta emot nåden. Nattvarden är oumbärlig för mig. Där möter jag Gud och förenas med släkten som är och släkten som gått. Riten binder oss samman och skapar en kontinuitet genom våra liv och genom sekler. Nattvarden är syndernas förlåtelse, den är min bikt. 

– Jag är inte Gud, kan inte allt. En liten del i en stor skapelse är jag och har fått vissa gåvor. De ska tas till vara för andra. Det är min uppgift. Men ibland blir det inte så. Att få gå till nattvarden och få förlåtelse, bli avlastad och få gå vidare, det är en nåd. Tänk att få lämna det gamla och börja om på nytt!

Nattvarden betyder mycket 
– Nattvarden betyder mycket för mitt arbete med måltidens idé. Nattvarden var tidigt förbunden med agape – urkyrkans församlingsmåltid. Den var en måltid vars mål var en gemenskap där man delade gåvorna under ett syskonlikt umgänge. Det är koden till min idé om måltiden som en plattform för det humanistiska samtalet. Under den goda måltiden löper samtalet fritt och deltagarna gläds åt det de äter och åt bordsgemenskapen. Den goda måltiden väcker och förstärker samhörighet och empati, som skapar förståelse och respekt för varandra. Denna respekt för andra är en social och ideologisk grund för det lika människovärdet och demokratin. Det är därför den goda måltiden är så viktig i ett demokratiskt samhälle.

Du associeras med fest och så framställer du dig så här seriös. Hur går det ihop? 
– Det går alldeles utmärkt. Det finns ingen motsättning mellan Guds goda gåvor i skapelsen och i frälsningen. I båda fallen ska man ta, tacka och ge! Det är nådesförakt, det är synd att inte ta för sig av Guds gåvor och frikostigt ge en del vidare. Får det lov att vara ett glas champagne?

Carl Jan Granqvist från Saxå är den femte intervjupersonen i Kyrkans Tidnings serie inför kyrkovalet.

Johan Unger

Carl Jan Granqvist 

Ålder: 63 år.

Nomineringsgrupp: Borgerlig samverkan.

Kyrkliga uppdrag: ledamot i Grythyttans kyrkoråd, ordförande i kyrkofullmäktige.

Familj: sonen Carl Johan, 17 år.

Hjärtefrågor: ungdomsarbete, att föra akademi och kyrka så nära varandra det går.

Intressen: måltiden som plattform för det humanistiska samtalet

På nattduksbordet: Ers majestäts olycklige Kurt, av Lena Ebervall och Per E Samuelsson.