Dags för krisanalys och självrannsakan

– Det är hög tid att på allvar ta upp diskussionen om identitet, kyrkosyn och kyrkans uppdrag, säger Lennart Koskinen, och påminner om rådslaget om kyrkans bekännelse som Ludvig Jönsson på 1980-talet tog initiativ till. Nu behövs något liknande om ecklesiologin (läran om kyrkan).

Lagom till nyåret skickade Lennart Koskinen in en debattartikel till Kyrkans Tidning som publicerades på nätet. Här framför han tanken att kyrkan alltmer präglas av självbespegling, av ett vi- och- dom- tänkande som inte tar medlemmarna på allvar, men som räknar med att de ska fortsätta betala för en gigantisk och kostsam skendemokrati.

Sällan har en debattartikel fått så många reaktioner och så stort gensvar. Detsamma gäller för Lennart Koskinen vars mejlbrevlåda svämmade över med kommentarer från präster och förtroendevalda men också av gamla elever som hörde av sig.

Det som fick honom att skriva artikeln, några månader innan han lägger ner staven efter snart åtta år som biskop i Visby stift, var ett uttryck för en känsla han burit på ganska länge och som han säger att väldigt många delar med honom och som de pratar med honom om.
– Det handlar om att Svenska kyrkan alltmer präglas av en centralisering som styrs av ett sorts koncerntänkande. Mer och mer placeras i kyrkokansliet och tjänstemännen tar över mer och mer. Idén om att vi har den dubbla ansvarslinjen med vigda och förtroendevalda, håller på att urholkas, säger Lennart Koskinen.
– Tunga tjänstemän sitter på pengarna och makten och är föredragande. Politikerna har inte en chans att vara insatta i alla ärenden. De är gisslan. Det ser jag i alla sammanhang och det är uttryck för en kyrkosyn som är så oerhört främmande. Det påverkar också demokratin och medbestämmandet. Vart tar kyrkans själ vägen?
– Jag kan samtidigt inte nog poängtera att kyrkokansliet och dess administration behövs. Men administration betyder till tjänst och den har gradvis blivit alltmer självgående, självuppfyllande och självbestämmande. Det oroar mig.

Men det som också bidrog till att han skrev artikeln var en annons i julnumret av Kyrkans Tidning där ärkebiskop Anders Wejryd uttrycker att han tror på intranätet.
– Jag kunde inte låta bli att reagera, även om jag vill poängtera att det varken handlar om kritik mot tekniken i sig eller mot ärkebiskopen som person. Men annonsen var ett symptom på självbespeglingen, att intranätet kommit till för administrationen och den begränsade kretsen av anställda och förtroendevalda som har tillgång till det. Inte för alla övriga som bär upp kyrkan.

Nu hoppas Lennart Koskinen att kyrkan ser till att skapa ett brett samråd kring frågan om kyrkans identitet, kyrkosyn och uppdrag, en bred teologisk reflektion som kan bli en välbehövlig komplettering till den pågående struktur-utredningen. Annars är risken uppenbar att det efter remissrundan blir ungefär som i dag med undantag för lite större ekonomiska enheter.
– Det kommer inte att egentligen hända någonting om inte den ideologiska debatten finns där.

När jag frågar varför inte biskopskollegiet lyft den ideologiska debatten, säger Lennart Koskinen att diskussionen kommer upp internt. Men det är tyst utåt.
– Det finns en tradition att biskopsmötet inte agerar gemensamt som jag tycker är lite konstig.
– När det handlar om bristen på ideologisk debatt, tror jag att det handlar om många saker, rädsla och tröghet och att man inte vill stöta sig med någon.

Men om de ideologiska frågorna lämnas åt sitt öde, har man då inte missat målet som ledare för kyrkan?
– Jo, det tycker jag också. Absolut. Men mycket av agendan styrs från tjänstemannaväldet i kyrkokansliet och de politiska partierna. Det verkar ligga i deras egenintresse att behålla makten. Ingen släpper ifrån sig makt frivilligt. Men vart tar då vår identitet som kyrka vägen?
Han säger att samma sorts maktkamp utspelade sig när man beslöt att lägga arbetsgivaransvaret på pastoraten. Alla visste att det var ”fruktansvärt dumt” att göra pastoraten till arbetsgivare för prästerna. Ändå genomfördes nyordningen, trots att kompetensen inte finns i de små församlingarna. De orkar inte med uppgiften.

Samtidigt reducerades både stiftets och biskopens roll. Resultatet blev att stift och biskopar känner sig klämda mellan riksnivå och lokala församlingar och ett kyrkokansli som agerar direkt mot församlingarna, bland annat genom riktade församlingsbidrag. Stiften blir avlövade och biskopens roll alltmer av ceremoniell karaktär menar Koskinen.

– Vi är på väg mot ett håll där biskopen enbart är till som dekoration. I praktiken har biskopen ingen makt och inga faktiska befogenheter. När det är problem i pastoraten kan inte biskopen göra något. De stora församlingarna köper istället ut personer och löser problemet ekonomiskt.
De förtroendevalda åläggs både för mycket och för lite, anser Koskinen. För mycket genom att de förväntas ta ett ansvar som de, med vissa undantag, ofta inte klarar av. För lite genom att de inte har något reellt inflytande. Det har den som sitter på pengarna, oftast kanslichefen.

Men en krisanalys handlar inte enbart om hur det ser ut i kyrkans interna organisation och relationen mellan de tre nivåerna. Koskinen menar att kyrkan måste gå ett steg ytterligare och starta i frågan om hur hon ser på sina medlemmar, de som utgör kyrkan, och vad medlemskapet innebär. Ordet tillhörig säger han sig vara fullkomligt allergisk mot.
– Vi håller på att bli en föreningskyrka för likatänkande, en tjänstemannastyrd medlemsförening där man gullar med betalande medlemmar, de tillhöriga, och där kyrkan räknar med att det finns en lojalitet att vara med och betala. Men den håller på att försvinna.
– Jag är allvarligt oroad.

Samtidigt hävdar han bestämt att kyrkan inte är, och inte får bli, en åsiktsgemenskap. Kyrkan är en nådegemenskap och är man döpt så är man medlem. Men det behövs en kyrkosyn som innesluter både icke-döpta, döpta och betalande medlemmar. En folkkyrka med ett gudomligt uppdrag att verka i världen, för både medlemmar, troende och tvivlare.
– Jag är så förtjust i det bibliska ordet med-lem som jag skriver med bindestreck. Kan man tänka sig en starkare bild än att vara en del av samma blodomlopp, samma nervsystem? Men så är det inte. Nu har vi en massa amputerade medlemmar som får betala för avsuttna chefer i kyrkokansliet, säger Lennart Koskinen.