”Det är ett glapp mellan kyrkan och folket”

Elisabeth Arborelius la i fredags fram avhandlingen Finns det en klyfta mellan kyrkan och folket? vid Uppsala universitet. På den frågan svarar forskaren själv ja efter att ha djupintervjuat 24 slumpmässigt utvalda församlingsbor och lika många präster.

Halva prästkåren problematisk
– Lite tillspetsat finns det en klyfta mellan hälften av prästerna och folket om man ser till vilken inriktning prästerna har. Det är ett problem för kyrkan om man vill behålla sina medlemmar, tycker hon.

Forskaren skiljer på sändarorienterade och mottagarorienterade präster, ungefär hälften återfinns i varje grupp, även om gränsdragningarna inte alltid är knivskarpa.

Missionerande omyndigförklarar
De sändarorienterade anser sig ha en missionerande roll och vill förmedla den ”rätta” kristna tron som definieras utifrån trosbekännelsen.

De mottagarorienterade prästerna däremot anser att kristen tro kan definieras på många olika sätt och att prästens roll framför allt är att lyssna på församlingsbornas andliga och religiösa behov och erfarenheter.

Dessa präster betraktar församlingsborna, till skillnad från de sändarorienterade prästerna, som myndiga i att förstå den kristna tron och den religiösa eller andliga dimensionen av livet.

"Inte sätta sig över" viktigast
Det är den här gruppen av präster som i stort sett alla de intervjuade församlingsborna vill ha.
En präst ska vara på samma nivå som församlingsborna och ”inte sätta sig över” är den nästan samstämmiga åsikten från församlingsborna i intervjuerna.

Två andra uppfattningar är framträdande: religiös kan man vara på skilda sätt och gudstjänsterna i kyrkan uppfattas som stela och främmande.
– Det måste vara förrättningarna de menar eftersom det är här som människor möter kyrkan, få går på gudstjänsterna.

Viktigt med förrättningar
Elisabeth Arborelius framhåller att tidigare undersökningar pekar på att den främsta anledningen till att människor är med i Svenska kyrkan är förrättningarna, samtidigt ser hon åtskilliga exempel på att dop, vigslar och begravningar lågprioriteras i församlingarna, att dopsamtal sköts per telefon eller att flera dop utförs efter varandra.

– Den första frågan människor brukar fråga mig på dopsamtalet är om deras barn ska döpas tillsammans med andra.

Risk missa samtal 
Genom att inte vara tillräckligt tillmötesgående missar församlingarna möjligheten till samtal om livsfrågor och tro med sina medlemmar, menar forskaren.

Och det är synd, för det finns något att bygga på, framhåller Elisabeth Arborelius. Hon har i sin forskning också undersökt i vilken utsträckning präster respektive församlingsbor har existentiella, andliga och religiösa tankar och upplevelser.

Delar upplevelser
– Det verkar inte vara någon större skillnad, båda grupperna har åtskilliga tankar och upplevelser av den här typen.

Det som avviker är att prästerna använder sig mer av religiösa begrepp, vilket inte skulle behöva bero på fler religiösa upplevelser utan snarare på, menar forskaren, att de är vana att klä sina upplevelser i sådana termer.

Präster uppfattas annorlunda
 Elisabeth Arborelius anser att det behövs en större kunskap bland präster i hur man kan samtala kring livs- och trosfrågor. Det verkar, enligt henne, också finnas ett glapp mellan prästers självbild och hur man uppfattas i praktiken av församlingsbor.

– De flesta vill nog se sig som mottagarorienterade, samtidigt som man kan ha väldigt klara definitioner på hur till exempel dopet ska uppfattas.

Men finns det inte en risk att kyrkan anpassar sig för mycket?
– Kyrkan lägger sig inte platt på marken för att man har en nyanserad bild av vad andlighet och religiositet är. Vi ska inte bara bekräfta och bejaka allt men vara nyfikna och ställa frågor om människors tankar och upplevelser.

Hon poängterar att hon inte är ute efter att provocera samtidigt som hon vet att hennes avhandling väcker starka känslor.
– Min önskan är att kyrkan ska nå ut. Jag hoppas att avhandlingen ska diskuteras i församlingarna.

Yashmin Singh
08-462 28 45
yashmin.singh@kyrkanstidning.se