Det svenska språket var allt de fick med sig

Serbien.  På höger sida längs huvudgatan i Bujanovac bor albanerna, på vänster sida serberna. Zoran visar med handen innan han kör jeepen genom gränden mot samhällets utkant. Där, på en bit mark som trampats upp till lera, står uppsamlingslägret som en tät samling skjul byggda av plast, träreglar, containrar och presenningar.
Vi möter Safet Kurtesi, 26 år. Förra månaden bodde han och hans familj i svenska Mellerud. Nu tar vi stora kliv över rännilar­na som bryter mark mitt igenom lägret, och som fryser till is i pölarna. Här finns inga avlopp, inga riktiga toaletter, ingenting utom bråte och lera och smuts.
– Efter nästan sex år i Sverige, säger han. Du förstår att man kan inte leva så här.
Safet ursäktar sin svenska, trots att han talar obehindrat. Både han och hans fru Amdusa, 23 år, förefaller fortfarande bedövade efter polisens tillslag medan de sov och tvångsavvisningen.

För elva år sedan flydde Safets familj från sin hemstad Gnjilane i Kosovo. Gränsen, som Serbien inte erkänner som gräns, ligger mindre än en mil härifrån. Av de 120 000 romer som uppskattades leva i Kosovo före konflikten 1999 beräknas i dag tre fjärdedelar ha flytt eller fördrivits. Just här bor 62 romska familjer, vissa i containrar som japanska staten skänkt.
Sverige var annorlunda. Allt var bra i Sverige.

Första gången de sökte asyl var 2006, men de fick nej. De åkte tillbaka till Sverige direkt efter avvisningen 2008. Safet hade skaffat papper på att han faktiskt hade flytt från Kosovo.
– Men de trodde inte på mig, de sa att jag kom från Serbien. Men nu ser ni att jag berättade sanningen, säger Safet och visar med en gest på det uppenbara: de bor hos hans far i ett skjul byggt av plast och bråte, i ett kvarglömt helvete från kriget i Kosovo, nämligen ett flyktingläger.
I maj i år fick familjen på nytt avslag. I avvaktan på avvisningen föddes sonen Fabian i Trollhättan. Dottern Durija, 3,5 år, är född i Karlskoga. Durija har alltså bara levt i Sverige, men i dag krävs i praktiken runt fem år för att barns anknytning ska ge uppehållstillstånd.
Efter förlossningen gick familjen under jorden. En tidig morgon när familjen sov tog sig polisen in i lägenheten i Mellerud. Tre polisbilar hade kommit. Som om de hade mördat någon, säger Safet. Deras kläder och saker blev kvar i lägenheten.
– Jag skulle vilja be om något, säger Amdusa på svenska utan mycket till brytning när vi reser oss. Hittills har hon mest suttit tyst på en stol med Fabian i famnen. Om ni kunde hjälpa oss. Vi har inga barnkläder, vi har inte ens en madrass att sova på. Allt blev kvar i Sverige.
– Jag lovar att skriva om er i tidningen, det är så jag kan hjälpa, säg­er jag som yrkesetiken kräver, men känner samtidigt hur plånboken skaver i fickan.
Sedan möter hon inte min blick mer.

***

Jag har ju sett nöd förr, av olika slag. Nöd finns i hela världen. Men det händer något med mig där jag går bland skjul och containrar på en leråker och gör intervjuer på flytande svenska, och det med barn och unga vuxna som inte äger en madrass och därför sover direkt på golvet. Vårt gemensamma språk väcker något inom mig. Vad? En känsla av ansvar?

***

Serbien är på väg att bli kandidatland till EU. Som ett steg mot integration sänks tröskelns höjd vid gränsen från bägge sidor: ett återtagandeavtal av asylsökande undertecknades förra året mellan Serbien och EU, och sedan december 2009 behöver inte medborgare i Serbien längre Schengenvisum för kortare resor.
Visumfriheten har lett till ett kraftigt ökat antal asylsökare från Serbien, inte minst i Tyskland. I Sverige ökade antalet från 574 år 2009 till 6 343 året därpå. Bara runt två procent av dessa asylansökningar beviljades.

De allra flesta som kom från Serbien var romer. De angav etnisk diskriminering som asylskäl.
”Av de ärenden vi prövat kan vi se att de flesta inte kan få stanna i Sverige, eftersom de inte har en personlig hotbild riktad mot sig. Däremot har många en väldigt svår situation i Serbien, både ekonomiskt och socialt, men det är inte en grund vi kan bevilja uppehållstillstånd på”, förklarade Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik när ansökningarna hopade sig förra sommaren.
Danilo Rakic på flyktingorganisationen Grupa 484 resonerar likadant när jag möter honom på kontoret i Belgrad:
– Det de tjänar under säsongen borde de köpa ved för, men i stället investerar de i en biljett till Västeuropa för att tillbringa vintern där. De missbrukar asylsystemet och förväntar sig egentligen inte att få stanna, säger han.

Organisationen har tagit namn efter det antal familjer som först anlände som flyktingar till Serbien från Kroatien under de jugoslaviska krigen. I dag riktas den delvis statsfinansierade organisationens arbete framförallt mot romerna – helt enkelt för att problemen där är störst.
Danilo Rakic är tydlig: det romerna flyr är fattigdom och kyla. Arbetslösheten gör att de enda jobb romerna får är säsongsarbete inom bygg och jordbruk. Säsongslönen räcker till en bussresa för att söka asyl. De månader som det tar att handlägga en ansökan ger mat och husrum för vintern. I stort sett alla återvändare de träffar vill tillbaka till väst, berättar han, för oavsett hur de bodde där som asylsökare var där bättre än hemma.

Återtagandeavtalet innebär att 50 000 till 100 000 människor nu kan sändas tillbaka till Serbien från EU-länderna, varav de flesta är romer. Vissa tvingas återvända efter 15–20 år i väst. Serbien hyser redan enligt FN:s flyktingorgan UNHCR runt 300 000 flyktingar och internflyktingar. Arbetslösheten är hög, bostäderna otillräckliga, socialförsäkringssystemet överbelastat. I vissa kom­muner i södra Serbien, som Bujanovac, kan arbetslösheten vara 70 procent. Socialbidraget är runt 540 kronor per familj och månad.
– Romer är redan marginaliserade som grupp, och när de kommer tillbaka blir de ännu mer mar­ginaliserade, säger Danilo Rakic.

Depressioner, chocktillstånd och oförmåga att klara vardagen är vanligt bland dem som återvänder. Värst är det för de romska barn som varit borta lång tid. Då har barnen anpassat sig till normerna och livet i väst. De talar språket där, går i skolan och har goda utsikter att lämna en marginaliserad tillvaro. Bland de romska barn som återvänt till Serbien är det bara två av fem barn som överhuvudtaget fortsätter att gå i skolan. Många talar inte serbiska.
Migrationsverket finansierade under förra året Grupa 484:s projekt att reintegrera romska barn i skolan. Men den verkliga hjälpen vore om EU kunde öppna för lågkvalificerat säsongsarbete, tyck­er Danilo, då skulle migrationen faktiskt kunna bli en häv-stång undan fattigdomen för både romer och andra i Serbien.
– Migration är en del av deras kultur. Många säger att de överhuvudtaget inte vill arbeta utan bara vara sociala turister. Men det är fel. Våra undersökningar visar att romerna visst vill arbeta, säger han för att vederlägga en ståndpunkt ingen framfört.

***

Få av de romer som återvänt till Bujanovac vill tala med oss. De flesta planerar att migrera igen och vill inte bli igenkända på bild i en tidning.
Men Fatmir Iseni, 36, har kommit hit till Röda korsets skolsal tillsammans med sonen Rakman, 15. De sitter fåordiga och raka i ryggen, som om de mötte ytterligare en myndighetsperson från Sverige.
– De trodde inte på att vi kommer från Kosovo. De har bränt ner mitt hus. Alla romer vet att man inte kan återvända dit, säger Fatmir.
Fatmir har en morbror med uppehållstillstånd i Sverige, han hade berättat om livet där. I fyra månader vistades trebarnsfamiljen i Filipstad och Katrineholm, till i augusti då Fatmir blev stoppad av polisen och hemsänd. Enligt Fatmir fick de själva välja på att bli återsända antingen till Belgrad eller Pristina. Men med tanke på att de är romer sa handläggaren att hon ju inte kunde rekommendera Kosovo.

Nu är han daglönare som grovarbetare på ett bygge, de ringer de dagar då de behöver honom. I bästa fall tjänar han runt 90 kronor per arbetsdag. Familjens bostad kostar 800 kronor i månaden. Några sociala bidrag har inte familjen fått.
I Katrineholm hade barnen börjat i skolan. Här går inget av barnen längre i skolan. Rakman berättar att han har kontakt med några klasskompisar i Katrineholm på Facebook, och så läraren Rebecka. Jag ser att Fatmir har sparat ett utgånget busskort från länstrafiken i Värmland i sin plånbok.

***

– I dag är vi glada, för i dag ska vi få prata svenska för första gången på två år!
Ögonen på Emset Ramadanovic, 17 år, lyser när hon kommer in i samma skolsal.
– I Sverige finns inga skillnader, man kan vara gul eller svart, men alla är lika. Så är det inte här. Sverige är ett jättebra land, säger hon på svenska som flödar och med försvinnande liten brytning.
– Men vi gick ju i skolan där! Jag gick ju i skolan i två och ett halvt år, skrattar hon när jag berömmer hennes uttal. Vi är inte dumma, tillägger hon som för att mota bort ännu en åsikt som ingen uttalat.

Emset var 13 år när de kom till Lesjöfors i Värmland. Hennes två yngre syskon talar lika bra svenska som jag, säger hon. Att komma hem var skitjobbigt. Nej, hon går inte i skolan längre, och inte hennes syskon heller. Jo, hon vill, men då måste hon börja om i sjuan med de som är fyra år yngre.
Jag frågar om framtiden, egentligen för att få veta om de planerar att migrera igen. Emset ser på mig som om jag vore riktigt korkad.
– Framtiden? Man kan inte tänka på framtiden här, man måste bara tänka på i morgon.
Emsets pappa Safet säger, att de jobb som finns räcker i två eller tre månader. Man plockar grönsaker på sommaren. De pengarna ska räcka hela året. Hjälpen som de i Sverige sa skulle finnas när de kom hem fanns inte. Ambassaderna pratar väl bara med lokala representanter när de samlar information, men när intervjuar de romerna själva? Det är ju något som inte går ihop, säger pappa Safet, för om det nu är så bra här, varför flyttar då så många människor varje dag?
– Människorna är inte som i Sverige, säger Emset. De lyssnar inte. De gör som de vill, på sitt sätt.
Men mer om diskrimineringen mot romer än så vill hon och pappan inte säga, där går gränsen för hur väl de litar på oss. I stället frågar också Emset om jag kan hjälpa, för hon vill tillbaka till Sverige nu, och jag svarar att jag ska skriva i tidningen.
– Bara det? svarar hon besviket. Och sedan, som vilken svensk tonåring som helst: Tack i alla fall då. Det är lugnt.

***

Nej det är inte lugnt, känner jag. Så länge fattigdomen talar ett främmande språk och har andra sociala koder blir det lättare att hålla distans. Men här möter jag barn som fått stanna så länge i Sverige att de har gjort vår identitet till en del av sin egen.
Barn tar inte beslut att migrera och söka asyl, det gör deras föräldrar. Men ur ett barns perspektiv kan vad som är handläggningstid och överklaganden och vistelsetid i vuxnas liv bli en stor del av deras uppväxt och ett hemma. Frågan är när asylprocessen i vissa fall blivit så utdragen att ett uppväxtland som Sverige borde ta ett delansvar för dessa barns väl. Eller är det verkligen så enkelt som i dag, att formellt ansvar är allt som finns, och att det ansvaret slutar vid gränsen?

***

Zoran Tilinek kör oss runt i Bujanovac och Vranje. En gång var han elektroingenjör i Sarajevo. Han kom därifrån med sista tåget, och i några månader var också han flykting. Han minns att kriget kom som en blixt från klar himmel. Ena dagen hade man allt, nästa dag ingenting. Hans syster hamnade förresten i Sverige.
I dag leder han frivilligorganisationen Nexus, en lokal avknoppning från Läkare utan gränser. Organisationen arbetar humanitärt bland romerna med framför allt två saker: sexualupplysning och att förlänga barnens skolgång.
– Det finns specialprogram för romer som vill utbilda sig, men i hela Vranje finns det två högskoleutbildade. Två. Vad betyder det?

Många romska barn slutar redan i femte klass, säger Zoran som visst ser problem med diskriminering, men som framförallt ser att problemen finns hos romerna själva. Utan att gå i skolan vet de inte ens vad en kondom är. Här finns mormödrar i tjugoårsåldern, säger han. Han och de andra i Nexus får stå på gatorna och demonstrera hur preventivmedel fungerar.
– Eller som Esmet. Det var första gången jag träffade henne. Hon sitter bara hemma, så ingen känner henne. Hon borde kom­ma till vår ungdomsklubb, hon borde engagera sig. Då kunde jag kanske rekommendera henne till något utbildningsprogram, hon skulle kunna bli en mycket produktiv kvinna.
Men visst finns det stora brister i integrationen av romerna ock­så. Ett problem är att kommun­ordföranden i Bujanovac är al­ban.
– Jag har ingenting emot albaner, jag tycker om alla, men just han vill inte integrera romerna eftersom en förändrad demografisk situation skulle påverka en valutgång. Som det är i dag motsvarar albanerna i Bujanovac ungefär hälften av väljarna.
Självklart är romerna ekonomiska migranter, säger han. Bara från denna landsända går nu femton till tjugo busslaster varje månad mot Belgien, Tyskland, Frankrike – eller Sverige. Ibland åker Zoran dit och försöker tala med dem. Men det är sällan någon lyssnar.

***

Staden Vranje eldar med ved, och röklukten sticker i halsen. Här förlorade 3 000 romer sina jobb när stadens två största fabriker stängde under 1990-talet, vilket betyder att i stort sett alla arbetsföra romer blev arbetslösa samtidigt.
När vi kommer hem till familjen Zenkovic och Dragan, 6 år, hör oss tala svenska springer han genast efter bunten med hockeybilder för att visa. Och sedan vill han visa fotbollspriset från Ulricehamn som står i skåpet, det som han ville slå sönder när mamma och pappa berättade att de måste åka tillbaka till Serbien.
Syskonen Amanda är 8 år, och Albin är 2 år.
– Vi bodde i Ulricehamn i nästan tre år. Amanda gick både på dagis och började skolan där. När de sa att vi måste åka ville hon inte äta längre, säger mamma Laura, 30.
Familjen kom tillbaka i maj i år. Jag frågar varför de egentligen åkte till Sverige.
– Jag hade inget jobb, min man hade heller inget jobb. Dragan har diabetes. Vi är romer och har inte många möjligheter här.

Nu bor de hos maken Miroslavs föräldrar. Största problemet för­utom arbetslösheten är Dragans diabetes. Svenska läkare skrev intyg att familjen borde få uppehållstillstånd för att pojken skulle få vård, men Migrationsverket sa att vård fanns i Serbien också. De får insulin, men bara en liten del av den dos de fick i Sverige. Blodsockret slår nu mellan 5 och 20, vilket är höga värden, de måste mäta varannan timme dygnet runt.
– Tror du att det är realistiskt att få ett jobb i Sverige? frågar Laura. Hoppet är att kunna återvända legalt som arbetskraftsinvandrare.
– Jag kan städa eller vad som helst, jag vill bara tillbaka.
Jag ropar till mig Amanda, som svarar som vilken svensk unge som helst.
– Kan du prata serbiska, Am­an­da?
Hon skakar på huvudet.

***

Det svenska språket säger till mig att vi hör ihop, Amanda och jag, det är det som händer med mig. Också sämre talad svenska berättar för mig i vilket grad en människa tagit till sig min kultur och gjort den till sin. Språket är skiljelinjen mellan Vi och Dom Andra. Det är därför åttaåriga Amandas fläckfria svenska drabbar mig.

***

På ett hotell i Belgrad presenterar Grupa 484 en rapport om asylvågen från Serbien. I salen sitter representanter från serbiska civilsamhället, regeringen och från ambassader. Åter slår man fast att migrationsskälen inte är politiska, utan ekonomiska och sociala. Och att det framförallt är romer, men också en del albaner som gör asylresorna.
– De som inte hade pengar eller kunde låna pengar till en bussbiljett, det var bara de som stannade över vintern. Det de saknar från väst är också den respekt som de fick där. Detta tillsammans med känslan av hopplöshet är det som driver migrationen, säger Danilo Rakic.
– I Sverige till exempel, där kan asylprocessen ta ett år. Under tiden kan man bo på en förläggning och få mat och till och med arbeta – det är ju ett motiv för vilken serb som helst att söka asyl där, fortsätter han.

Då reser sig Dusan Aralica från UNHCR och protesterar.
– Bristen på mänskliga rättigheter i Serbien är lika viktiga som de socioekonomiska orsakerna, säger han. Ni fokuserar bara på ekonomiska skäl, men då drar ni inte slutsatsen av att 340 serbiska medborgare faktiskt lyckades få asyl i EU förra året, eftersom de ansågs vara diskriminerade i Serbien.
Vi måste visa EU att vi menar allvar med frågor om mänskliga rättigheter, säger han. De som återvänder behandlas inte alls bra. Serbien kan inte anses vara ett säkert land att sända tillbaka asylsökande till, inte så länge det saknas data som visar att det är så.
Grupa 484 presenterar några förslag på hur migranterna kan stoppas. Det handlar om såväl informationskampanjer som att förmå EU att öppna för legalt säsongsarbete. Utan sådan hjälp från EU kommer trenden knappast att brytas.
Om inte kanske EU inför visumtvång igen. Det är det stora hotet. För som organisationens ordförande avslutar: vilken ilska skulle inte riktas mot romer och albaner i Serbien då?