En andlig jätte i liten kropp

Philipp Melanchthon var ett akademiskt fenomen. Redan 1519 – då var Melancthon 22 år gammal – lär Luther ha sagt om honom: ”Denne lille grek överträffar mig till och med inom teologin”.
”Grek” var han onekligen. Melanchthon blev som 21-åring professor i grekiska vid universitetet i Wittenberg, på den tiden ett av Europas modernaste och progressivaste universitet. Och liten till växten var han förvisso också. Endast 1,50 i strumplästen.
Men såg han ut som en pojke rent fysiskt var han däremot, som en student skrev, andligen en jätte. Hans påverkan på reformationens förlopp, på skolväsendet och bildningen i Tyskland och på andra håll i Europa där hans studenter kom att verka – dessa influenser kan knappast överskattas. Inte för inte har han kallats Praeceptor Germaniae, Tysklands lärare. Den 19 april 1560, för 450 år sedan, dog han. Och ligger liksom Martin Luther begravd i Wittenbergs slotts­kyrka.

Philipp Schwarzerdt (”svartjord”, som grekiserat blir just Melanchthon) föddes 1497 i staden Bretten i nuvarande Baden-Württemberg i sydvästra Tyskland. Fadern var vapensmed och förestod den kurfurstliga rustkammaren. Han dog när Philipp endast var elva år, förgiftad av de farliga metaller han arbetat med i vapenhantverket. Detta präglade Melanchthon för resten av livet. Han kom att hysa en stark fredslängtan och en välgrundad fruktan för krig.

Brådmogen och sällsynt studiebegåvad hann han studera på såväl universiteten i Heidelberg som i Tübingen innan han 1514 tog sin magisterexamen vid det sistnämnda lärosätet, ännu inte 17 år fyllda. En imponerande prestation självfallet. Och när en lärostol i grekiska skulle inrättas i Wittenberg fastnade kurfursten Fredrik den vise för den unge magister Philippus. Det blev ett lyckokast med oanade följder. 21-åringens installationsföreläsning handlade om hur undervisningsväsendet i Tyskland måste reformeras. Kollegerna vid akademin, däribland Luther, imponerades och entusiasmerades. Det var det humanistiska programmet Melanchthon ivrade för. Både de klassiska språken och historia och matematik skulle vara integrerade delar av studierna.
Snart vanns Melanchthon även för Luthers evangeliska sak. ”Jag har lärt evangeliet av Luther”, skrev han senare när han såg tillbaka på sitt liv. Han blev den 14 år äldre Luthers närmaste medarbetare.

Reformatorn hade ett närmast obegränsat förtroende för hon­om, trots att de till skaplynne var diametralt olika. Där Luther var den impulsive och häftige var Melanchthon den eftertänksam­me och konciliante. Deras olika läggning visade sig likaså i inställningen till astrologin. Melanchthon ägnade sig ivrigt åt astrologi, men dr Luther var mycket skeptisk. Faderligt överseende lär Luther ha yttrat att vännen sysslade med astrologi på samma sätt som han själv (Luther) tog sig en klunk starkt öl när han tyngdes av dystra tankar.
Då Martin Luther blivit bannlyst av påven och förklarad fredlös av kejsaren och därför inte kunde resa utanför sachsisk mark var det Philipp Melanchthon som fungerade som något av reformationens ambassadör. Inför riksdagen som kejsaren sammankallat till Augsburg skulle de evangeliska få möjlighet att framlägga sin lära. Luther själv kunde, som sagt, inte vara närvarande, men begav sig i alla fall så nära Augsburg det gick för att bistå med råd och dåd. Närmare bestämt befann han sig på Coburg, som på den tiden tillhörde kurfurstendömet Sachsen och där han alltså kunde vara i säkerhet.

I nästan fem månader uppehöll sig Melanchthon i Augsburg, månader fyllda av samtal och underhandlingar. Och av skrivande och reviderande av bekännelsedokumentet som skulle presenteras för riksdagen. Den 25 juni 1530 upplästes den augsburgska bekännelsen – Confessio Augustana – för det församlade mötet. Sedan dess har den augsburgska bekännelsen haft en unik ställning inom protestantismen. Betoningen var uttryckligen lagd på det som ansågs förena den romerska sidan och den evangeliska. Bekännelsen var, med ett modernt ord, ekumenisk. Men den tillbakavisades likafullt av de katolska teologerna och av kejsaren, som i stället bekräftade bannlysning­en av Luther och hans anhängare. Det skulle dröja ända till 1980 innan framträdande romersk-katolska teologer kunde ge sitt erkännande åt Confessio Augustanas ekumeniska delar. En senkommen framgång för Melanchthon.

Som den ireniska människa han var led Melanchthon av splittringen inom kristenheten. Skul­le möjligen ett allmänt koncilium kunna bilägga tvisterna? Det talades mycket om det, men inte enbart Luther utan även Melanchthon tvivlade starkt på att ett sådant kyrkomöte skulle kunna bli verkligt framgångsrikt. Särskilt om det hölls på italiensk mark. Dock menade Melanchthon så sent som i slutet på 1530-talet, då motsättningarna höll på att bli helt fastcementerade, att han kunde tänka sig påven som kyrkans överhuvud, bara denne tillät den protestantiska läran.

Efter Luthers död 1546 såg läget mörkt ut för reformationsverket i Tyskland. Den katolska sidan vann mark genom den så kallade Augsburger Interim, vilken föreskrev en återgång till katolska bruk och katolsk lära i väntan på ett koncilium. Särskilt i Sydtyskland genomfördes de nya religionsbestämmelserna med våld, med påföljd att många evangeliska präster tvingades fly eller gick under jorden. Till och med Wittenberg som protestantiskt kärnområde var hotat. Melanchthon stannade emellertid kvar och ingick förhandlingar, för att åtminstone den evangeliska läran skulle kunna bibehållas, om än katolska kyrkobruk återupptogs.

Nu utvecklade sig historien annorlunda. Genom krigshändelserna och det politiska spelet mellan furstemakt och kejsare blev reformationsverket räddat, också i Wittenberg. Men Melanchthons förhandlingsvillighet hade inte varit väl sedd av alla. Han betraktades av somliga som svag och beredd att förråda den evangeliska saken. Det gick Melanchthon djupt till sinnes.
Tydligt var i alla fall att splittringen inte stannade vid rågången mellan katoliker och protestanter. Det var visserligen ingen nyhet. Oenigheten hade tidigt drabbat även inom det evangeliska lägret. De olika reformatorerna utvecklades på skilda sätt och murarna mellan teologerna växte sig på sina håll allt högre. Denna utveckling fördystrade Melanchthons sista år. Även lutheranerna stred inbördes, vilket gjorde att han, den borne samtalspartnern, misströstade om att man samtalsvägen skulle kunna nå enighet. Han längtade i stället efter uppbrottet från det jordiska livet – efter den ”himmelska akademin”, för där blev man i alla fall befriad från teologernas raseri.

Melanchthon var den lärde humanisten i reformatorernas krets. En klassiker, med de antika språken på sina fem fingrar och med sällsynt klart intellekt och systematisk begåvning. Han grundade Tysklands första humanistiska gymnasium (i Nürnberg), hade med sin familj ett öppet och generöst hem för studenterna i Wittenberg och besatt liksom många samtida en i efterhand förbluffande arbetskapacitet och mångsidighet. Om hans dogmatik Loci communes sa Luther att det efter den heliga Skrift inte fanns någon bättre bok än den.

Ändå har bedömningen av Philipp Melanchthons betydelse för reformationen skiftat kraftigt genom historien. Reformationstidens inre protestantiska motsättningar har här fortfarande gått i dagen. För en del är Melanchthon den evangeliska kyrkans fredsälskande systematiker och den som förankrade reformationsverket i den klassiska traditionen. För andra är han den som svajade och kompromissade med Luthers kompromisslösa teologi. Luther själv prisade som sagt ständigt sin gode vän och kollega. Han gjorde denna jämförelse:
”I Apostlagärningarna har ni en bild för oss båda. Philippus liknar Jakob, han hade gärna i sin anspråkslöshet velat behålla lagen. Jag liknar Petrus, som trädde fram och sade: Varför lägger ni lagen på hedningarna? Så kommer Philippus med kärlek, jag kommer med tron. Philippus låter sig slukas, jag slukar allt och skonar ingen. Så verkar Gud dock genom olika människor ett och detsamma.”

Christer Hugo
redaktionen@kykanstidning.se