”Fler borde återanvända gammal gravsten”

Det doftar svagt av rökelse i kapellkrematoriet vid S:t Eskils kyrkogård i Eskilstuna. En begravning enligt kinesisk tradition har pågått sedan ett drygt dygn och den döde är på väg att föras till den sista vilan.

Traditionen bjuder egentligen vaka i tre dygn, men det finns det tyvärr inte personalresurser till, förklarar Theres Asp, som är enhetschef för kyrkogårdar och fastigheter i Eskilstuna församling.

På S:t Eskils kyrkogård finns också särskilda viloplatser för muslimer, bahai-troende, och för den persiska riktningen Ahl-Hagh. Här kommer snart också mandéer att kunna begrava sina döda.

Theres Asp har haft sitt jobb ett drygt år och stortrivs, säger hon, ”ingen dag har gått långsamt”. En av de saker hon vill utveckla är återanvändandet av gravstenar som tagits ur bruk. Sedan 15 år finns den möjligheten i Eskilstuna.

Samlade i en pärm finns bilder på de, runt ett hundratal stenar som just nu finns att köpa. De flesta är av modell mindre. De har visat sig lättare att sälja, eftersom det är enklare att sköta om dem, säger Theres Asp.

– Kanske handlar det också om tidsanda. Förr i tiden fick stenarna gärna vara stora och bjässiga. Nu är man mer minimalistisk av sig, vill kanske inte vara så skrytsam, funderar hon.


Inne på kyrkogården skvallrar titlar som ”Fabrikör”, "Smidesmästare" och "Gevärshandtverkaren" om att vi befinner oss i en klassisk gammal industristad.

Just titlar med ett kulturhistoriskt värde är ett skäl till att somliga stenar får stå kvar trots att gravrätten sedan länge gått ut, upplyser Theres Asp, och hejdar ett trädgårdsfordon. Ut kliver gravgrävaren Roland Hedberg som arbetat på kyrkogården i 26 år. Bland många andra sysslor har han och kollegerna till uppgift att inventera och välja ut gravstenar som kan passa att återanvändas.

– Det är de gamla handhuggna stenarna vi främst försöker bevara. De kommer inte tillbaks i produktion.

Stenar huggna med hammare och mejsel har något naturligt rustikt över sig, de är sällan polerade. Bara vetskapen om att ett genuint hantverk ligger bakom gör att man gärna försöker bevara dem, säger Roland Hedberg.

De stenar som godkänts för återanvändning flyttas till ett förråd i utkanten av kyrkogården där de förvaras i väntan på köpare. Någon jätteruljangs är det inte tal om. Hittills i år har cirka 25 stenar sålts, enligt Theres Asp.

Ett problem är hur man informerar om möjligheten till återanvändning, säger hon, ”det är inget man bara vill kränga på människor”. Många som kommer till gravvisning på kyrkogården har redan hunnit ordna med sten via begravningsbyrån. En osäkerhetsfaktor är också att köparen själv måste ta kontakt med stenhuggeri och få stenen omslipad, och kostnaden blir i slutänden oklar.

Sådana hinder arbetar församlingen nu på att röja undan, säger Theres Asp. Planer finns på att ordna avtal med en stenfirma så att ett tydligt pris kan ges.

En informationsbroschyr har gjorts som snart ska finnas tillgänglig på stadens begravningsbyråer. Samma information ska också läggas ut på församlingens hemsida. Kostnaden för en sten från kyrkogården är några hundralappar,”någon kassako för oss är det inte”, säger Theres Asp.

Det köparen främst får betala för är alltså frakt, nedslipning och huggning av ett nytt namn på stenen. Men det blir i slutänden ändå billigare än att köpa en helt ny sten, säger Theres Asp.

Inte minst handlar det om en miljövinst, säger hon. De flesta nya gravstenar kommer i dag från Indien och Kina. Energiåtgången i samband med importen därifrån beräknas vara 6,5 gånger högre jämfört med om stenen återanvänds, säger Theres Asp.

– Miljöargumentet är det som många reagerar positivt på när vi informerar om den här möjligheten.