”Försoning är en gåva man ger sig till själv”

Stensjöäng. Smaka på ordet. Och precis så vackert är det när vi kör på de slingriga småländska vägarna, kryssande mellan stora stenblock som utkastade av en jätte från sagornas värld.
En bit från gården nere vid sjön har poeten och trädgårdsskaparen Marianna Agetorp tillsammans med sin man Anders mejslat fram en plats de kallar Skogskatedralen. Här ordnar de konst-utställningar, retreater och tar emot grupper och även en och annan församling som får fira mässa sittande på enkla ekplanksbänkar mitt i det andäktiga skogsrummet.
Men för Marianna Agetorp har vägen från barndomens stränga bokstavstro till en mer friare andlighet, varit både krokig och krävande. Hon liknar det vid en smärtsam men nödvändig försoningsprocess som handlat om att kunna försonas med det som varit för att kunna gå vidare.

Hon är född 1963 och växte upp på 70-talet. Men när hon har pratat med andra om sin uppväxt har hon oftast känt att hon haft mer gemensamt med de som är födda i början av 1900-talet, eller rent av i slutet av 1800-talet. Till skillnad från sina jämnåriga klasskamrater som bodde i villa, hade bil och tv, levde hennes familj kvar i det gamla bondesamhälle som var på väg att försvinna.  Detta i en tid då framgång och tillväxt var de nya modeorden.
Föräldrarna och de sju syskonen hade ett litet småbruk med kor, getter och grisar och levde på det som jorden gav. På vintern snickrade fadern i verkstaden; bord och stolar som han sedan sålde. Men det gav inte mycket pengar. Det var mycket enkelt, för att inte säga fattigt.
– Ja, man kan nog säga att vi var fattiga. Vi hade släktingar i stan som såg vår belägenhet och kom med begagnade kläder till oss.
Mariannas mamma levde i en tillit att ”Gud ska försörja de sina”. Sparsamhet var ett honnörsord och allt togs noggrant  tillvara. Om någon blev sjuk gick hon ut i naturen och tillverkade egna mediciner eller gjorde plåster av krossade växtdelar, bivax och kåda att sätta på såren.
– De kunskaperna är jag tacksam för i dag.

Familjen tillhörde en småländsk gammalkyrklig gren av Svenska kyrkan som finns kvar i dag, om än i mindre skala. På söndagarna åkte man till den församling där man visste att det fanns präster av den rätta läran, det vill säga som inte använde några nyöversättningar av vare sig psalmer eller av
Bibeln.
– Bibeln var både livsbok, lagbok och moralbok hemma hos oss. All förnyelse var av ondo, det var inte teologiskt korrekt enligt Bibeln, berättar Marianna.
Kvinnan hade en mycket undanskymd plats och flickorna fick inte bära byxor eller klippa sitt hår utan uppmanades att bära sjalett. Men det vägrade systarna att göra i skolan.
Även om Marianna som barn inte förstod varför familjen levde som de gjorde, förstod hon tidigt att de var väldigt annorlunda.
– Jag kände en stor skam och ville sällan ta hem vänner, även om de kanske hade tyckt att det var spännande. Men jag ville inte att de skulle behöva bli förflyttade till 1800-talet.
Det var först i vuxen ålder som Marianna förstod det där med skammen som hon burit på så länge. Hon hörde ett radioprogram där invandrarbarn berättade om hur svårt de tyckte att det var att leva i två så olika världar, sitt hemlands och den svenska. Och att de trots att de bara var barn och inte kunde göra någonting åt det, ofta skämdes för att de inte passade in.
– Jag kände igen mig så mycket i det som barnen berättade, som vilken stressfaktor utanförskapet är och hur rädd man blir för att göra bort sig.

I kyrkan talas det ofta om Guds barn. Marianna Agetorp har snarare känt sig som Guds tonårsbarn, ett bångstyrigt tonårsbarn.
– Ända sen jag var barn har jag varit envis, vissa kallade mig argbiggan. Hon visste vad hon själv tyckte i olika frågor, men det var inte alltid som hon visade det utåt eller inför de övriga familjemedlemmarna. Men ibland tvin-gade situationen henne att bekänna färg, som till exempel i den infekterade frågan om kvinnliga präster. Från början var hon också radikal kvinnoprästmotståndare, men sedan ändrade hon sig. En söndag när familjen var i kyrkan stod en kvinnlig präst plötsligt framme vid altaret. Hela familjen satt då kvar i kyrkbänken under nattvarden.
– Men jag stegade ensam fram och tog emot nattvarden av den kvinnliga prästen. Jag kunde känna  familjens blickar i ryggen. Det var som knivar.
Förutom kvinnans passiva roll har Marianna har haft svårt för fokuseringen på ”Jag fattig människa som ska frälsas från sin onda natur”.
– Människan skulle hållas på mattan och inte tro att hon var förmer. Syndabekännelsen har satt djupa spår i mig och flera generationer människor tror jag.
Gården där Marianna nu själv bor på tillsammans med sin familj sedan snart trettio år, ligger bara en kilometer från den plats där hon själv växte upp.
– Man kan bryta sig loss från sin barndomsmiljö på olika sätt. Jag kan ju undra varför jag blev kvar här som är den som hårdast kritiserat vår uppväxt.
Brodern var tidigt inne på att komma hemifrån och flyttade till Stockholm och utbildade sig till polis. En syster blev nunna som väldigt ung och bor sedan många år i Det heliga hjärtats kloster på Omberg.

Även om Marianna är noga med att poängtera att var och en väljer sin egen väg, tror hon inte att man kan lämna sin barndom eller sin barndoms gudsbild gen-om att fly eller stänga av.
Så här i efterhand kan hon se att hennes starka vilja har hjälpt henne i många situationer. Både i att försonas med det som hon beskriver som ett andligt övergrepp och i förmågan att kunna behålla det som var bra under uppväxten.
– Försoning är egentligen en gåva man ger till sig själv. Det handlar också om att förlåta sig själv för att man kanske förnedrat sig själv genom att bortse från de egna behoven.
Även om hon var kritisk till en del av sina föräldrars tro fortsatte hon att vara en hängiven kyrkobesökare. När hennes förstfödda var liten gick hon ofta i kyrkan. Men när hennes andra barn skulle födas hände något omvälvande: hennes barndoms gudsbild började krackelera. Det hände i samband med att hon tog ett beslut att föda sitt barn hemma.
– Jag träffade en barnmorska som bejakade mitt beslut och trodde på min förmåga. Av sådant blir man myndig och växer som människa.
Men en oväntad baksida blev en stark sorg som hon tror bottnar i att hon för första gången i sitt liv inte längre kunde luta sig mot Gud.
– Tidigare har jag alltid kunnat hänvisa till Gud, allt som skedde var till det bästa. Under uppväxten handlade det om att fullständigt överlämna sig åt Gud.
Men nu gick det inte längre. Det här beslutet var bara hennes.
– Om barnet dog var det mitt ansvar, bara mitt.
Hennes tro testades men Marianna har aldrig tappat sin relation till Gud, utan snarare bilden av vem Gud är.
– Jag tror fortfarande att Gud hör våra böner. Men att han kanske svarar på ett helt annat sätt än vad vi önskar.

Under en period var hon på väg att lämna Svenska kyrkan. Hon tyckte då att det var svårt att bara behöva gå till kyrkan, som att till exempel gå på begravning eller ett dop.
– Det kändes soma att ha sluppit ut ur ett fängelse. Jag behövde inte mer former. Alla kyrkor och religioner tror att deras dogmer och teser är de rätta.
Men istället för att gå ur följde något som Marianna beskriver som en kyrklig rehabilitering. Hon lärde känna Kajsa Wejryd  som var ordförande i Kvinnor i Svenska kyrkan, en organisation som betytt mycket för Marianna.
– Visst var jag lockad av att lämna, men jag kom fram till att det var bättre att jag stannade kvar och vågade kritisera kyrkan i istället för utanför. Det är en organisation med mycket högt i tak.
Men hon tycker att kyrkan borde ha en större medvetenhet om att det finns många som har ett sårigt förhållande till kyrkan och som har svårt att hitta en plats där de kan känna sig hem-ma.
– Det största modet är att våga söka min egen gudsbild mitt i allt det trasiga.

Anna Hedenrud
anna.hederud@kyrkanstidning.se