Gisela gömdes i kyrkans källare

Gisela Jacobius tar emot i sin lägenhet i en fridfullt lugn stadsdel i sydvästra Berlin. I dag är hon 85 år gammal.
Gisela visar gamla fotografier och börjar berätta om hur hon som judinna lyckades hålla sig gömd i nazisternas världsmetropol hela andra världskriget igenom. Men så har hon heller inget annat val. Hon är en av många som inte lyckas ta sig ut ur Tyskland i tid.
Gisela är född och uppvuxen i den tyska huvudstaden där hon bor med sin mamma och styvpappa.

Förföljelserna börjar redan 1933, då nazisterna tar makten. Då är Gisela tio år. Hon tvingas över till en skola för enbart judiska barn. Snart därpå följer nya lagar om att personer med judisk härkomst inte längre får äga cykel, bil, telefon eller husdjur. Man tvingas lämna ifrån sig guld och smycken. Judar får inte heller gå på bio, konsert eller teater.
Som många andra i samma sits börjar Gisela och hennes föräldrar planera hur de skulle kunna ta sig ut ur landet.

Gisela väljer yrkesinriktning med planer på att utvandra i bakhuvudet. Det gäller att ha ett yrke där man inte är beroende av språkkunskaper. Gisela utbildar sig till sömmerska på en mode-skola och tar lektioner i hushållsarbete. Giselas pappa driver en läderbutik med portmonnäer, väskor och handskar. Han tving­as stänga ned sin butik 1938. Familjemedlemmarna blir som alla andra judiska familjer beordrade att tvångsarbeta i staden. På grund av sitt yrke placeras Gisela tillsammans med sin mamma på en fabrik som tillverkar hålfotsinlägg. 

Trots den tryckta stämningen visar den övriga befolkningen då och då små gester av vänlighet och försiktig sympati. Gester på att de inte tycker att förföljelsen är okej. En gång när Gisela handlar mat, packar handlaren ned ett par paket vaniljsocker bland hennes varor. En annan gång, i en pappershandel, räcker kvinnan som driver butiken över ett inslaget paket med sex briketter, till för att elda med. En annan gång smyger en person ned ett matransoneringskort i Giselas väska på tunnelbanan. Judar får bara åka bestämda sträckor och bara ha ståplats.

Hennes morbror har lyckats flytta till Luxemburg och försöker få Gisela till USA via sin nya hemvist. Efter idogt ansökande beviljas hon en resa dit i maj 1940.
– När jag skulle hämta ut passet hånskrattade den anställde som ordnade papperen. Han sa ”jaså, har du tänkt utvandra två gång­er?” Han visste att Tyskland skulle marschera in i Luxemburg dagen därpå och att den möjligheten därmed slogs i spillror.
Nästa försök är att få visum till Kuba. Samtidigt som Giselas pass äntligen blir klart meddelar nazisterna att ingen jude längre får lämna Tyskland.

Samtidigt hämtas fler och fler personer i sina bostäder och förs bort till olika koncentrationsläger. Deporteringarna sker synligt och till synes legalt. Listor skickas hem till de berörda med datum för när de ska vara klara för avfärd, till så kallade arbetsläger.
Giselas mormor som bor tillsammans med Gisela och hennes föräldrar hämtas i bostaden.
– Hon hade svårt att klättra upp i lastbilen så de puttade henne helt enkelt så att hon trillade in. Det var mitt på dagen inför allas ögon. Så pratet om att man inte såg vad som pågick stämmer inte.
Överallt stryps möjligheterna för den judiska befolkningen att komma undan nazisternas klapp­jakt. Familjen tar det svåra beslutet att gå under jord. På kvällen den 9 januari 1943 stänger de dörren om sin lägenhet i centrala Berlin för gott. Allt är planlagt. De tre beger sig iväg till olika orter. Allt för att lättare undgå upptäckt.

Gisela tar sig till en kompis föräldrar utanför Berlin. De har ett pensionat och hon får jobba i köket och som städerska. Men efter att mannen i huset gör närmanden och hotar med att avslöja henne får hon leta efter en ny tillflyktsort. Gisela är ung och vacker och på nästa ställe hos en arbetarfamilj återupprepas historien.
Hon får inte veta var hennes föräldrar är.
– Det var för att jag inte skulle kunna avslöja det om jag skulle bli tillfångatagen och utsatt för tortyr.
På nästa ort stannar hon i mer än ett år. Ett äldre par har ett hus på landet och det beslutas att Gisela ska bo där som sköterska åt den äldre mannen. I Berlin bor makarna på tredje våningen och mannen har haft svårt att ta sig ned till skyddsbunkern tillräckligt snabbt när ett flyglarm kommit.
– Jag bodde där helt öppet som hans sköterska. Ingen fick veta att jag är judinna. 

Hela tiden finns rädslan att råka ut för en kontroll. Gisela lyckas ta sig ur situationerna de två gånger hon kontrolleras gen­om att låtsas att hon glömt sina papper.
– Den ena gången kom jag med cykel, hade ett av grannens barn på pakethållaren och en mjölkkanna på styret. Jag spelade uppkäftig och utbrast ”det fattades bara” när två unga nazistkillar ville se mina papper. Som ung tjej hade jag större chans. Men jag fick hela tiden tänka på att inte verka misstänkt, inte verka judisk. Bäst var att inte märkas alls.

Vistelsen hos den äldre mannen får ett abrupt slut den dag då två nazister frågar efter Gisela. Det visar sig att en ung flicka som arbetar hos mannens fru tycker att frun är för sträng. Flickan beklagar sig hos sin pojkvän som är med i Hitlerjugend. Han åtar sig att se om det finns något sätt att skada kvinnan på.
– De misstänkte nog inte att jag var judinna. De tänkte kolla upp varför jag arbetade utan att ha arbetstillstånd.

Gisela är inte hemma då de två nazisterna kommer. När hon kommer hem berättar två små grannflickor, fyra och fem år gamla, att männen frågat barnen om Gisela var ”artig”.
– Jag förstod genast att de undrat om jag var ”arisk”. Jag gav mig av samma kväll.
Genom ett par vänner som bor en bit bort göms Gisela i en tom lägenhet i Berlin tillsammans med en ung man som också är på flykt. En kvinnlig läkare lägger ett bandage om Giselas arm ”så att det inte verkar konstigt att du inte jobbar”.

När det kommer ett flyglarm stannar Gisela antingen i lägenheten eller beger sig till ett skyddsrum vid tunnelbanestationen Nollendorfplatz. Platsen känns säker, stämningen är anonym.
– När bombräden var över fick man se om huset ens stod kvar.
Giselas styvpappa hör talas om att Svenska kyrkan i Berlin hjälper judar att ta sig ut ur landet. Dåvarande svenske prästen Erik Perwe ordnar pass till Sverige.
– Han flög till Sverige för att ordna med det sista innan tillståndet gick igenom. Hans plan blev nedskjutet och han omkom.

Det var i november 1944, ett drygt halvår före krigets slut. Därmed stängs även den möjligheten. Den 25 april, under de allra sista krigsveckorna får Gisela och hennes föräldrar gömma sig i Svenska kyrkans källare. De sitter där tillsammans med en svensk SS-man och hans höggravida tyska kvinna. Det gäller att inte röja att familjen är judisk. De stannar där tills kyrkan blir bombad den 1 maj.
När Gisela och hennes föräldrar hör ryska stämmor ute på gatan ett par dagar senare förstår de att kriget är över.
Familjen råds att inte avslöja att de är judar förrän läget stabiliserats, kanske om ett par veckor. De får rådet att låtsas att de är svenskar och att försöka ta sig till Sverige med sina svenska pass. Men i stället skickas de till Sovjet, till ett läger utanför Moskva. Här väntar förhör med strålkastare i ansiktet. De kan inte bevisa att de är judiska och straffas för att för att ha uppgett falsk identitet. Åter­igen tvingas de till tvångsarbete. Gisela tillverkar spik, till för att bygga upp Sovjet. Tills hon en dag kallas in på förhör inför ett femtontal personer. Hon korsförhörs: vad jobbade hennes föräldrar med? Hur bodde de?
– Plötsligt säger en man: Ni hävdar att ni är judisk och la sedan till ”emmes”? Det betyder: ”stämmer det?” på hebreiska. Jag svarar: ”emmes”, ”ja, det stämmer”. Då förstod han att jag var judinna. Efter det släpptes vi.

I augusti mer än ett år efter krigsslutet är familjen tillbaka i Berlin. Genom en judisk församling får de bostad och förnödenheter. Giselas mamma avlider två år därpå efter sviterna av kriget. Känslan av att vilja bort från Tyskland är stark. Vetskapen om att bo i samma stad och land som de människor som tagit del i jude­förföljelserna finns ständigt närvarande.
– Jag umgicks nästan enbart med andra judar och tillbringade min tid i judiska församlingar. Jag ville egentligen till USA. Men när staten Israel grundades ville de allra flesta dit.
Så bestämmer sig Gisela och hennes styvpappa för att emigrera till Israel. På resan dit lär hon känna sin blivande man. Men livet i den nygrundande staten blir inte vad Gisela föreställt sig. Bostäder byggs upp i en sådan hast att det växer gräs genom golvet. Det heta klimatet känns outhärdligt, kulturkrock­en är stor. Hennes styvpappa avlider här. När Gisela blir svårt sjuk och läkare på plats inte lyckas ge henne rätt behandling bestämmer hon sig för att återvända hem till Berlin. Hon flyttar dit i mars 1953.

Gisela har lyckats spåra två av sina nära barndomsvänner. De har valt olika vägar att hantera det som hänt. Kompisen Friedl som har överlevt koncentrationslägret Auschwitz, bor i Paris. Hon och Gisela håller regelbunden kontakt. Väninnan Vera överlevde koncentrationslägret Stutthof. Hon bor i Australien men vill vare sig ha kontakt med Gisela, sitt förgångna, Tyskland eller det tyska språket .
– Många tycker att de inte vill bo i det land där de blev utkastade. Men Berlin är den stad jag kommer från, där jag har mina rötter.
– Livet går trots allt vidare. Jag födde min son några år därpå. Man har en vardag och tänker inte på det som hänt hela tiden, antagligen är det en självbevarelsedrift. Samtidigt föds nya generationer som inte har med Förintelsen att göra. Fast jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo på ålderdomshem här i Berlin. Det är ju där många av de gamla nazisterna befinner sig i dag.
– Jag kan inte låta bli att tänka på mina många vänner som hämtades och deporterades. Som inte fick möjligheten att bli gamla som jag.

Bettina Bettenhausen