Gud är en vän i människans vardag

Att få en ny kompis är inte så lätt. Det bästa är att säga hej. På dagis får många barn för första gången lära sig hur det är att umgås med jämnåriga. Om ett barn knuffas eller tar spaden i sandlådan kan det vara ett sätt för barnet att fråga ”ska vi leka?”. Då är det bra att svara, kanske bara med orden ”ska vi baka en sandkaka?”. Det viktigaste är att skapa en relation, med ord eller med handling.

Peder Thalén är kompis med Ludwig Wittgenstein. När det kom en ny bok om filosofens plats i teologin, Wittgenstein and Theology av Tim Labron (T&T Clark), för en tid sedan var det självklart för honom att läsa den. Det är inte ofta sådana böcker kommer. Detta trots att Wittgenstein har haft ett stort inflytande på filosofin under efterkrigstiden, men teologer har ofta inte velat ha med honom att göra.

Ludwig Wittgenstein är främst känd för två stora filosofiska arbeten. Tractatus logico-philosophicus (1922) är nästan som en matematisk uppställning av det som människan kan säga om tillvaron. Verket inleds med meningen ”Världen är allt som är fallet”, det vill säga det som vi ser omkring oss och som vi kan beskriva är vår värld. Det andra filosofiska arbetet som publicerades postumt långt senare, 1953, har en annan inställning till verkligheten. I Filosofiska undersökningar rör sig Wittgenstein bort från frågan om vad som kan sägas om tillvaron till att undersöka hur människan säger något.

Det är alltså språket i sig som är intressant för den senare Wittgenstein. Filosofen använder termer som språkspel och familjelikhet för att beskriva att det kan finnas olika sorters språk med olika typer av regler. Till exempel har en bankman inte samma uppsättning ord som en veterinär. Eller en präst. Och det är bland annat det här som har blivit svårt för teologerna.
– En tolkning av Wittgenstein är att han reducerar teologin och det religiösa språket till att bara vara ett litet, exklusivt språkspel, säger Peder Thalén.

Men, det viktigaste för Wittgenstein var inte att peka ut olika slags språkspel utan att se till det vardagliga språket, det som människor faktiskt använder. Och detta kan teologer ha nytta av, anser Peder Thalén.
– Wittgenstein har hjälpt mig att upptäcka andra sidor av språket än det teoretiska. Han har gjort mig intresserad av det språk som används till vardags, ett som genomsyras av relationer, säger han.
– Och ett relationsspråk som bygger på erfarenheter är mycket mera passande för att prata om Gud och Kristus.
Peder Thalén ger ett exempel. För att lära känna en ny person måste du tillbringa tid med honom eller henne. Det är när du pratar med den här personen eller gör saker tillsammans som ni blir kompisar. Kanske bor ni i samma hus, går en kurs eller gör lumpen ihop. På samma sätt kan vi komma nära Gud – genom att umgås.
– Om man bjuder in Gud i vardagen och lär känna Gud i det liv man lever så kan man ha en relation med honom, säger Peder Thalén.

Det här känns ju igen. Många kristna har just den här inställningen till Gud, att han är här och nu. Visst, säger Peder Thalén, det stämmer men så fort pratet om Gud hamnar i en predikstol eller i en universitetskorridor lämnar resonemangen det vardagliga. Gud blir alltför ofta bara något teoretiskt. Något skiljt från människan.
En av poängerna i Tim Labrons bok handlar om just detta. Om synen på Gud som något som finns bortom människan, någon annan stans. Enligt Labron ansåg Wittgenstein att den västerländska filosofin hamnade på villovägar när Descartes under 1600-talet separerade människan från yttervärlden. Descartes var skeptiker, enligt honom kan människan aldrig riktigt nå sanningen om tillvaron. Samma kil mellan människan och världen slog också filosofen Platon in långt tidigare – människan har bara en skenbar förståelse av tillvaron, hon kan aldrig nå den sanna verkligheten.
Gud har sedan dess placerats i en annan verklighet. Wittgenstein återvänder till en verklighetsuppfattning som fanns före separationen, och lämnar därmed det bekymret bakom sig. För Wittgenstein var det självklart att vi kan uppfatta verkligheten. I språket syns detta, i orden märks att vi har erfarenhet av tillvaron.

Peder Thalén tycker att dagens teologer bara fortsätter på den inslagna banan med en Gud skild från verkligheten, många pratar om Gud på ett teoretiskt och abstrakt vis. Men, säger han, Gud nås inte genom ett filosofiskt tankearbete utan genom en relation.
– Jag tycker att det religiösa språket i kyrkan och det teologiska språket fungerar dåligt för att berätta om Gud. Kyrkan förmedlar inte Gud som verklighet utan som tanke. Man använder fraser och begrepp som blivit abstrakta och som inte längre hör hemma i vår tid. Språket har blivit stumt. Till exempel använder teologer termer som ”Jesus segrade på korset”, ett begrepp som tillhör en annan tid och ett resonemang som ingen längre begriper, säger han.
– Jag känner en oro över att kyrkan inte kan förmedla en erfarenhetsbaserad tro.

Bibelns berättelser visar på hur människan har en nära relation till Gud. I Gamla testamentet går ju till exempel Jakob i närkamp med Gud under en brottning och Moses för en ständig diskussion med Gud och har många invändningar mot det som Gud ber honom om. I Nya testamentet är relationen ännu tydligare, Gud är människa bland alla andra. Jesus möter människor, hjälper dem, ser dem, pratar med dem.
– Den närhet till Gud som finns i Gamla testamentet ser jag som en förebild. Tyvärr har det uppstått en enorm kulturell distans till det sättet att se på Gud i det västerländska samhället. Men det är både önskvärt och möjligt att återerövra en sån gudsrelation som finns där, en Gud som är närvarande i både stort och smått.

Trots att Peder Thalén tycker att kyrkans språk innehåller många förlegade, obegripliga begrepp finns det några som han vill värna om. Nåd är ett av dem.
– Om man lever i en intim gudsrelation så erfar man nåden, säger Peder Thalén.
Peder Thalén berättar om en egen upplevelse av nåden. Han grälade med en person och kände det som om allt var fastlåst och misslyckat. Hela dagen kände han sig förkrossad och miserabel. Nästa dag var allt precis tvärtom. Människor som inte brukade hälsa sa hej, andra sa positiva saker till honom.
– Det kändes som om jag var i ett kraftfält av nåd, jag lyftes upp ur det här bottenläget, säger Peder Thalén.
– Om vi använder ordet nåd, inte som en abstrakt teologisk term, utan som ett ord för att uppmärksamma skeenden, vad som faktiskt händer konkret, då kan ordet nåd få liv.

Elisabet Sandberg
08-462 28 54
elisabet.sandberg@kyrkanstidning.se

Översikt

Tips för fördjupning

Wittgenstein and Theology
Tim Labron
T&T Clark


Det finns några teologiska avhandlingar som har sysslat med Wittgensteins filosofi. År 1999 la Stefan Eriksson fram Ett mönster i livets väv. Tro och religion i ljuset av Wittgensteins filosofi (Uppsala universitet).

Peder Thaléns avhandling från 1994 Den profana kulturens Gud – perspektiv på Ingemar Hedenius uppgörelse med den kristna traditionen (Uppsala universitet) är en tillämpning av Wittgenstein på den svenska tro- och vetande debatten.

Hugo Strandbergs avhandling i religionsfilosofi The possibility of discussion – relativism, truth and criticism of religious beliefs (2005, Uppsala universitet) är inspirerad av hans filosofi.

I boken Grunder för en kontextuell teologi – ett wittgensteinskt sätt att närma sig teologin i diskussion med Anders Jeffner (1987, Åbo akademis förlag) av Tage Kurtén redogörs för en teologisk tillämpning Wittgenstein.

Tage Kurtén är verksam vid Åbo akademi i Finland som har påverkats mycket av filosofen. Det tack vare den finlandssvenske filosofen Georg von Wright som var vän med Wittgenstein. Von Wright efterträdde honom som professor i Cambridge.

Georg von Wrights essäer och artiklar finns samlade på en sajt på nätet sedan i somras: http://filosofia.fi/node/4451