Gud närvarar på scen

Dramatikern Mattias Andersson, som skrivit pjäsen, beskriver den som ”ett välbekant, extremt vanligt relationsdrama”.
– Man kan ju säga att den är ett försök att vara nära den lilla verkligheten med de stora eviga frågorna. Och krocken där emellan.

Att han väljer just dessa teman beror på personliga erfarenheter och inspiration från husguden, den ryske 1800-talsförfattaren Fjodor Dostojevskij. Fast begreppet husgud är inte Mattias Anderssons ordval. Han nöjer sig med att säga att han tycker romanen Brott och Straff är oöverträffad eftersom den bjuder på social konkretion kombinerat med de mer existentiella spörsmålen.
– Den har det där polyfona tilltalet. Dostojevskij driver ingen egen tes utan skildrar allas röster.
Just så tycker Mattias Andersson att också teatern ska fungera. Därför gjorde han sin  uppsättning av Brott och Straff för Backa­tea­tern i Göteborg  2007.

Backateatern, där Mattias Andersson är konstnärlig ledare, är Göteborgs stadsteaters ungdomsscen, och Mattias Andersson vänder sig också gärna till unga människor.
– Även om de kanske ofta är ditkommenderade har de inga förutfattade meningar om hur teater ska vara. Det är befriande.
Annars håller han sig helst till egna texter. Mestadels har det varit dokumentära, som Gangs of Gothenburg, som hade premiär så sent som i september 2009. Hans verk handlar om samhälle och människa här och nu, för han vill inte bli en sån där ”som bara åker runt och sätter upp gamla pjäser”.
– Jag vill att mina pjäser ska väcka tankar, säger Mattias Andersson och snurrar på stolen i det lilla kontorsrum som är hans under tiden på Stadsteatern.
Den här gången blev det alltså ett relationsdrama. Inspirerad av Dostojevskij den också. Fast Kontrakt med Gud utspelar sig i en sliten svensk förort, där Gud är både frånvarande och extremt närvarande. För Mattias Andersson är övertygad om att även sekulariserade svenskar vänder sig till Gud när ingen annan utväg finns.
Fast vilken Gud menar man då? Vår svenska gudsuppfattning skiljer sig rätt radikalt från den Gud som i en del andra länder används som förevändning för förtryck.
Samtidigt tror Mattias Andersson att Guds återinträde i den offentliga debatten mycket beror på invandringen, som tvingar oss att både formulera och förhålla oss till religionen.

– Kanske känner vi också ett behov av denne evige Gud i ett samhälle där vi alla kan känna oss utbytbara och ofta lever för maximerade kickar och omedelbar behovstillfredställelse.
– Alltså man kan ju säga å ena sidan har vi ju den här narcisstiska längtan efter ruset och å andra har vi ju kontrakten mot barn eller partner.
– Frågan är ju om det finns förlåtelse för den som sviker sitt barn för att ägna sig åt sin egen utveckling, funderar Mattias Andersson och hoppas att han inte ska uppfattas som moralist.
– Det är inte så jag menar. Jag är frånskild själv.
– Men i modern psykologi är det inte barnet, som du har ansvar för, som står i centrum, utan du själv.

Han kommer nyss från ett genomdrag av pjäsen. För den här gången är han regissör också. En gång i världen var han skådespelare. Han blev det mest av en slump, säger han. För han egentligen har han alltid skrivit.
Sedan provade han att skriva en pjäs. Och på den vägen är det.
– Jag kan det här hantverket. Jag förstår det där om scenisk energi. Och jag tycker om att skriva med olika röster. Det ger en helare bild av livet.

Annika Ahlefelt
Tel 08-4622804
annika.ahlefelt@kyrkanstidning.se