Hans Stiglunds brottning med ämbetsfrågan

En absolut majoritet, nästan 1 300 församlingsarbetarna från Luleå stifts församlingar, samlades på Pite havsbad till ett tvådagars Framtidsforum om arbetsmiljö och jämställdhet. Den programpunkt som fick stående ovationer var scensamtalet mellan studiekamraterna Hans Stiglund och Karin Burstrand.
Hans Stiglund berättade mycket öppenhjärtigt om sin intensiva andliga brottning kring ämbetsfrågan på 70- och 80-talen. Det fick ett ganska dramatisk crescendo på prästmötet i Luleå 1989. En händelse, som då också gjorde starkt intryck på många andra närvarande.

Hans Stiglund hade på den tiden svårt att acceptera prästvigda kvinnor, genom den fromhetstradition han fostrats in i.
Efter flera års vänskap med otaliga tankeutbyten, skiljdes Stiglund och Burstrand åt efter ett cafésamtal. Hans Stiglund var då frustrerad och arg och höll en flerårig distans till Karin Burstrand. Men inom honom molade en process, om vad som var rätt för evangeliets skull.
– Ämbetsfrågan tog sådan energi. Hur mycket skulle det få kosta mig, dig och kyrkan, med de teologiska strider vi höll på med kring ämbetsfrågan då, säger han och tittar på Karin.
1 290 par koncentrerade ögon fokuserar dem.

Under prästmötet i Luleå 1989 hölls en mässa i domkyrkan. Hans Stiglund observerade att Karin Burstrand fanns vid en av utdelningsstationerna. Men Hans Stiglund ställde sig då som vanligt i en kö till två prästvigda män för att ta emot vin och bröd. Efter en stund blev det tomt framför Karin Burstrand och hennes manliga kollega.
– Då drabbades jag plötsligt av en tanke, en insikt, berättar Hans Stiglund:
”Vad håller du på med Hans? Vad handlar trons liv om egentligen? Hur viktigt är det för mig att till varje pris upprätthålla en viss teologisk hållning?”
”Här står Karin, en studiekamrat, som jag betett mig väldigt illa mot. Ska jag i min fromhet, välja ”den rätta vägen” och gå till två manliga präster?”
– Samtidigt brottades jag med min dåvarande övertygelse, att du Karin inte kunde vara präst, säger han och tittar på Karin Burstrand.

”Vad var egentligen Guds vilja i all det här? Vad handlar tron om egentligen? Det var mycket förvirrande.”
– Jag insåg att jag för mitt samvetes och tros skull, inte kunde göra annat, än att stiga ur den kö jag stod i och gå fram till dig Karin. Det var den enda rätta vägen i den stunden, trots att det kostade mig mycket, säger Hans Stiglund. Han är tyst några sekunder och märkbart rörd av minnet.
Karin Burstrand minns situationen mycket tydligt.
– Och där står du plötsligt framför mig Hans och jag tänker: vad gör du här?! Hela salen skrattar hjärtligt befriande åt hennes raka fråga till Hans Stiglund.
– Men du får naturligtvis brödet av mig och mina tårar kommer. Och det gör dina också, minns hon och tittar varmt på biskopen.

– Det här blev en stark upplevelse för mig och många andra prästkollegor, säger Karin Burstrand. Hans fyller i:
– Det var mycket märkligt. Det blev en omvärdering av den kristna trons centrum. I den där stunden blev i princip frågan om manliga och kvinnliga präster en ”ickefråga”, som jag sedan dess egentligen inte vill lägga energi på, säger Hans.
Det blir tyst några ögonblick och Karin fortsätter:
– Det är ganska märkligt men när jag i många situationer har mött föraktet mot prästvigda kvinnor, har jag ibland hört mig själv försvara den övertygelsen, för kyrkans skull. För jag har tänkt, om jag spottar på dem som är emot prästvigda kvinnor, spottar jag på mig själv och kyrkan.
– Även om vi tycker olika i frågor och övertygelser, är det viktigt hur vi talar om varandra, understryker Karin Burstrand.

Både Hans Stiglund och Karin Burstrand berättar för Framtidsforums deltagare att de då och då får anonyma brev, där människor uttrycker starka åsikter och hotfulla kommentarer av olika slag.
– Tyvärr hör det tydligen till och det är inte klokt att det är så, konstaterade båda.
– Vi som kyrka, vi som läser Bibeln, är fromma och ber så mycket. Hur kommer det sig att vi odlar så mycket förakt mot andra, som tycker lite annorlunda. Denna intolerans, var kommer den ifrån? undrar biskop Stiglund, också självkritiskt.
Frågan får de rörda åhörarna med sig och de båda får stående ovationer för sitt ärliga utlämnande samtal.

Håkan Sjunnesson
redaktionen@kyrkanstidning.se