Japan söker sina döda

I gymnastiksalar, på sjukhus och andra uppsamlingsplatser för de jordbävningsdrabbade i nordöstra Japan finns långa listor med namn på överlevande uppsatta. Från lista till lista vandrar andra överlevande som letar efter sina hustrur, sina barn, sina föräldrar, släktingar och vänner. Namnen står handskrivna med tydlig kalligrafi: efternamn som Ikeda, Suzuki, Tanaka, de flesta med standardiserad stavning, tillnamnen i mera personliga varianter där föräldrar en gång ägnat tid åt att tänka ut vilken betydelse de skrivtecken de valt för sitt barns namn ska få för hela livet.
När tsunamin svepte in försvann människor som stått alldeles bredvid varandra. En dotter hade lyckats hämta sin åldrige far när marken började skaka – ett ögonblick senare var han bortsköljd. En fiskare rusade ner till sin båt och tog till havs för att rädda familjens levebröd. När han kom tillbaka var familjen försvunnen för alltid.

Vi kan nog alla sätta oss in i vilken oro man skulle känna, hur det skulle vara att trots allt leva med hoppet om att återfinna de sina på en av de där listorna. Också här i Sverige har många varit med om detsamma, efter Estonia, efter tsunamin i Thailand.
Men för japaner tillkommer oron för de döda. Där tror man att själen oroligt vandrar om­kring i limbo tills kroppen fått slutgiltig vila på den plats där den hörde hemma, i furusato, hembygden, tillsammans med familj och förfäder. Därför väntar man inte, som vi ibland, tre veckor eller så, med begravningen. Den ska helst äga rum genast.
Omedelbart efter dödsfallet hålls vaka i hemmet eller, numera, på sjukhuset. Kroppen, täckt med vitt tyg, läggs med huvudet mot norr (en riktning man aldrig sover i) och med en dolk som ska jaga bort onda andar. På ett litet bord placeras en vas, ett rökelsekar och ibland en skål med ris. Förr vakade alltid de närstående och släktingarna hela natten, nuförtiden ofta kortare, medan rökelse stiger mot taket och en buddistisk präst läser sutror, buddistiska texter, över den döde.

De avlidna får ett nytt namn, kaimyo, som väljs på buddistpräs­tens inrådan. Det namnet skrivs sedan med vacker kalligrafi, ofta på sanskrit, buddismens ursprungsspråk, på en stav av trä som ställs vid gravstenen. Detta namn ska försäkra de döda om en lättare färd till Paradiset och kostar därefter i ”gåva” till templet.
Dagen efter hålls begravningen i ett tempel eller en bisättningslokal där kroppen placerats i en enkel kista av omålat trä.  Sutror läses medan var och en av de sörjande lägger en nypa rökelse i rökelsekaret som en hälsning till den döde. Därefter kremeras kroppen. Sedan placeras några ben från den i en urna som bevaras i hemmet med rökelse brinnande tills gravsättningen äger rum.

En minoritet av japanerna föredrar begravning enligt shinto, Japans ursprungsreligion. Vid en speciell ceremoni före själva begravningen sänds den dödes själ iväg till den gud som ansetts skydda just hans släkt och till förfäderna. I övrigt skiljer sig inte bruket så mycket från buddismens.
Det är sed att man vid ytterdörren fäster ett meddelande på vitt papper med svart bård för att visa att här råder sorg. Familjemedlemmarna deltar inte i några nöjen, bröllop eller festivaler under sorgeperioden. Inte heller skickar man nyårskort det året. Nyår är ju annars  den största högtiden i Japan, då man med tillförsikt ser framåt och lägger speciell vikt vid alla goda omen om lycka och långt liv.
Var sjunde dag efter dödsfallet till och med den fyrtionionde dagen samlas familjen kring urnan tillsammans med en buddistisk präst. Sedan hålls minnesdag vissa bestämda år. Vid vår- och höstdagjämningen smyckas gravarna. Vid obon, vanligen den 15 juli, ska man resa till sin släkts hemort för att förenas med de dödas själar under en sommarfest. Den högtiden är så viktig att tågen är överfulla till vad som brukar omnämnas som 200 procents kapacitet och motorvägarna är igenkorkade.

Traditionella familjer gör som mina vänner Shirai. I finrummet står ett Buddha-altare i form av ett vackert skåp. Det har dörrar som kan slås upp och är smyckat med rökelsekar, en liten klocka som man slår på för att tillkalla gudarnas uppmärksamhet, säsongens blommor och foton av de döda. Högt uppe på väggen finns foton av farfarsföräldrar, farföräldrar och far som har dött. Varje morgon innan någon har ätit frukost placerar svärdottern en liten skål med dagens första nykokade ris på Buddha-altaret. Vid altaret kan man slå sig ner på knä när dagen är slut och berätta om det som har hänt för de döda. När något glädjan­de eller sorgligt har inträffat faller det sig extra naturligt. På det viset lever de döda kvar på ett fullständigt naturligt sätt och kan också hjälpa de levande gen­om att dessa har någon att anförtro sig åt. Familjen håller samman från släktled till släkt­led.

Men i Tohoku, det jordbävningsdrabbade området, har så många förlorat sina hem. De har inga Buddha-altare längre och fotografierna av förfäderna har försvunnit för alltid. De kroppar som hittas kan inte ens brännas omedelbart för krematorieugnarnas kapacitet räcker inte till. Släkten kan inte samlas för vaka och begravning. Det är långt till nyår, men redan nu vet man att alla de nyårskort en familj vanligen sänder kommer att bli få i Tohoku.
Och många kommer aldrig att hitta sina saknade. Att finna åtminstone något av de döda också i en katastrof kan nästan bli en besatthet. Det kan man fortfarande se, 65 år efter andra världskriget då miljontals japanska soldater stupade på fjärran slagfält och i havet, och då nästan alla stora japanska städer utplånades i brandbombningar och Hiroshima och Nagasaki av atombomber.

När amerikanska trupper landsteg och fermt tog itu med att röja upp i Nagasakis ruiner med hjälp av bulldozers, blev de överlevande förtvivlade över deras okänslighet. För dem som hoppades finna åtminstone någon kvarleva efter sina nära föreföll det ofattbart att amerikanerna röjde så att de samtidigt krossade ben av avlidna som kanske fanns kvar.
Fortfarande anordnas det resor till fjärran öar i Stilla havet som japanska trupper intog och sedan förlorade i häftiga strider mot de amerikanska trupperna. Ett exempel är Saipan, dit efterlevande reser och placerar några små gåvor, som lite risvin, och ber för att lugna inte bara de stupades soldaternas själar utan också de civila kvinnor med barn som tvingades kasta sig utför klipporna mot en säker död hellre än att kapitulera.
Man brukar framhålla att japanerna inte är religiösa numera. Men buddismen har en 1500-årig historia där och när människor blir äldre eller hamnar i någon svår situation vänder sig också japaner till religionen, framför allt buddismen. Shintoismen står mer för liv och sedvänjor, medan många ofta märkliga sekter kan få miljontals anhängare.

De kan ge tröst i ett samhälle där det fortfarande är skamligt att gå till psykolog och där kris­centra i vår mening inte automatiskt upprättas – eller besöks. Man brukar mana till gaman i stället, uthållighet och sisu.
Det sägs ofta om japaner att de är föreberedda på naturkatastrofer. Men just det gör att de värderar trygghet och förutsebarhet mer än något annat i sina privata liv. Och nu har allt det ohjälpligt tagits ifrån så många.

Monica Braw
doktor i japansk historia,
tidigare korrespondent
i Tokyo