Moto Boy söker det sakrala

En mörk konsertlokal i Stockholm, det är trångt och stimmigt. Musikern Moto Boy står ensam på scenen med en svart elgitarr. Så börjar han spela några långsamma, försiktiga toner. Och sjunger ”Pie Jesu, Pie Jesu, Qui tollis peccata mundi, Dona eis requiem” med en spröd, känsloladdad röst. Publiken tystnar när han ber Jesus om att befria världen från all synd, när han ber om frid.

Det finns religionsvetare som säger att sekulariseringen är inne i en ny och djupare fas där bärarna av det sakrala är på väg att byta plats. Det som sker i samtiden, enligt dem, är att det sakrala profaneras medan det är det profana som sakraliseras. Att det sakrala uttrycks inom kulturen är alltså inte ett tecken på religionernas återkomst utan på något annat – att människan har ett grundläggande behov av att fundera över livets eviga frågor och att hon delvis har valt en ny väg för att ventilera dem.

Genom det här perspektivet kan man få syn på något viktigt. Människor vill och längtar efter att få prata om något mer i livet än shopping, mode, helgens fest och vad som händer på Facebook. Människor längtar också efter att få känna helighet och det är i musiktexter, i filmer, i konsten som detta märks. Avståndet till kyrkan har blivit för stort, därför vänder sig människor allt mer sällan dit.

Oskar Humlebo är artisten Moto Boy. I går kom hans andra skiva, Lost in the call. Låttexterna handlar mycket om lindring, om att få hjälp att bära livets bördor. Skivan är på det viset en accentuering av innehållet i Pie Jesu.
Men det som Oskar Humlebo framför allt ger uttryck för är en längtan efter att få sätta ord på livets storhet, på att existensen bär på något heligt. I singellåten Heart is a rebel ber han om att få sitt hjärta stunget. Det är som ett eko av den kristna 1500-talsmystikern Teresa av Àvila som be-skrev sina gudsupplevelser som att hennes hjärta genomborrades av en pil. Titeln till skivan är hämtad från den muslimska medeltida mystikern, sufin Jalal ad-Din Rumi.

– Han pratar om en vördnad inför Gud, om att förlora sig i kärleken till livet, att förlora sig i Gud. Hela anledningen till att jag har gjort den här skivan är en väldig andlig strävan, att få förlora sig i något, säger Oskar Humlebo.
– Men det är mycket svårare att uttrycka sin kärlek till hela existensen, till något som är så mycket större än kärleken till en person. På förra skivan varken kunde eller vågade jag göra det. Och, visst, jag pratar om skönheten men jag skulle lika gärna kunna säga Gud.
Men Oskar Humlebo säger inte Gud. Trots att han gillar att sjunga i kyrkor, trots att han läser texter av religiösa mystiker och har ett guldkors i örat så nämner han aldrig ordet kristendom. Oskar Humlebo är varken döpt eller konfirmerad, han är inte ens medlem i Svenska kyrkan.
– Min pappa är fascinerad av all andlighet. Men mina föräldrar har hela tiden sagt att jag måste få upptäcka detta själv, därför ville de inte döpa mig, säger han.
– Kanske var det bra. Jag lärde mig spela gitarr, röka och hångla. Och fick upptäcka att, shit, det finns något större bakom alltihop.

Svårigheten med att prata om Gud handlar om fördomar. Oskar Humlebo vill inte bli intryckt i ett fack tillsammans med religiösa fanatiker och självmordsbombare – det är ju den bilden som media oftast förmedlar av någon som tror på Gud. Han vet att den bilden inte stämmer, men många andra tar fasta på den och ser bara religionens politiska avigsidor.
– Jag borde egentligen lära mig mer om kyrkan och religionen. Men jag mörkar inte heller att jag är väldigt inspirerad av sakral musik och sakral symbolik, säger han.
Oskar Humlebo hade sin första stora musikupplevelse som åtta-åring. Familjen var på resa i London och pappan tog bland annat med dem till Westminster Abbey. Där blev Oskar Humlebo kvar. En gosskör övade och han ville inte gå därifrån.
– Det var en slags gudsupplevelse jag hade där i kyrkan, säger han.

Men det är inte alla som gillar hans musik. Så klart har han fått utstå en del glåpord från publiken, Oskar Humlebo varken ser ut eller låter som band ska. Det är också avsikten. Han vill återföra något äkta till musiken i en bransch som mest består av varumärkestänkande och image.
– Jag vill rebellera mot ytligheten och stå upp för ett inre ideal, säger han.
– När jag står på scen är det inte jag, Oskar, som är viktig. Jag försöker ge upp mig själv och gå in i skönheten.

Elisabet Sandberg
08-462 28 54
elisabet.sandberg@kyrkanstidning.se


Läs mer på motoboy.se