Nya tider för kristna i forna Östtyskland

På ett kyrkkaffe i Oberbösa träffar jag Alexander Altenburg. Han är 16 år och vill bli elektriker. När jag frågar om kyrkan berättar han att den förut inte betydde något för honom. Han visste inte vad den var bra för, som han säger. Så kom han med i konfirmandgruppen. Av det han berättar förstår jag att det var mer undervisning och allvarliga samtal än läger och lekar. Han blev tagen på allvar och prästen och de andra i gruppen räknade med honom. Sedan dess har prästen flyttat och ingen ny verkar det bli i Oberbösa.
– Vi som varit konfirmander förut tänker ta vid och undervisa kommande konfirmander, säger Alexander. Tillsammans i vår grupp försöker vi klara det utan präst.

Oberbösa är en by i norra delen av Thüringen, en förbundsstat där lantbruk är en huvudnäring. Egentligen erövrades Thüringen av USA i krigets slutskede, men efter diplomatiska förhandlingar byttes regionen mot västra Berlin. Genom den byteshandeln kom Thüringen under sovjetisk överhet och järnridån gick ner.  Bondbyarna förvandlades till LPG, en slags kolchoser med många anställda och låg effektivitet.  

Efter murens fall har folkvandringen västerut i Tyskland varit omfattande. I Thüringen står många bondgårdar och hyreshus spöklikt övergivna. På sina håll gör NPD, de ”nya” nazisterna sig breda. Ändå är det i Oberbösa som Alexander Altenburg drömmer om att leva sitt liv som vuxen.
– Det här är en bra by, säger han, här finns gemenskap. Människor samlas kring kyrkan och gör saker tillsammans. I andra byar struntar de i kyrkan och tänker bara på sitt eget, menar han.
Om murens fall 1989 och tiden i DDR har Alexander Altenburg inget personligt att berätta. Han var inte född då.


Stasis arkiv i Magdeburg. Att vara kyrkokristen i DDR betydde att man riskerade övervakning, särbehandling och i vissa fall straff från den statliga underrättelsetjänsten Stasi.
Foto: Eckehard Schulz/ ScanpixSensommaren 2009 är jag på väg till Paris och reser i det som var DDR. Varje dag träffar jag människor som jag samtalar med om situationen före och efter murens fall. Jag sover över hos gamla kompisar från studietiden i Tyskland. De är präster och bor i prästgårdar. Överallt finns prästgårdar.
– Vi skulle inte ha överlevt som  kristna församlingar utan våra prästgårdar, berättar en tidigare studiekamrat.
En del kyrkor beslagtogs, andra blev plundrade på byggnadsmaterial och rasade in. Då var prästgårdarna viktiga. Ofta var det i dem man kunde träffas och fira gudstjänst.

I Wallonerkirche i Magdeburg lyssnar jag länge till Anneliese Krafts berättelser. Vi träffas i samband med söndagens gudstjänst där hon tillhör de trogna. Hon föddes 1918, då Tyskland ännu hade en kejsare. Sedan dess har hon upplevt hur regimerna kommit och gått. Kärleken till kyrkan har hon levt av sedan barndomen.
Hon berättar om sin far som var superintendent i Altmark. När sovjetarmén kom i maj 1945 krävde ryssarna att ta tjänstebostaden som högkvarter. Hen­nes pappa sa blankt nej. Huset är en prästgård, den fyller många funk­tioner för människorna på orten, förklarade han. Ryssarna nöjde sig med ett rum.  
– Den befälhavande sovjetofficeren var en fin man, säger fru Kraft. Han ville höra Bachmusik och var djupt bildad. Vi hade tur som träffade en sådan ryss.

Under kommunistdiktaturen var Anneliese Kraft kantor i sin församling. Då hade hon flyttat till Magdeburg, en storstad vid Elbes strand i dåvarande DDR. Hon berättar om glädjen när en av de bombade kyrkorna i Magdeburg med hjälp av pengar från väst kunde byggas upp igen. Särskilt glad var hon för nya orgeln.
Desto större blev sorgen när regimen tvingade församlingen att lämna sin nyss återuppförda kyr­ka. Året var 1958 och med sina höga tegelgavlar märktes Helge Ands­kyrkan i stadsbilden. Så myck­et fick inte kyrkan synas. Den sprängdes.
– Vi sörjde verkligen vår fina medeltidskyrka, säger Anneliese.
Det tog nästan 20 år innan församlingen fick en riktig kyrka igen. Under tiden firade man sina gudstjänster i en sal på ett sjukhus. Det var utlovat att församlingen skulle få ta över en annan utbombad kyrka i staden, men också den sprängdes. På den förstörda kyrkans plats byggde regimen ett höghus i stål och betong. I dag gapar fönstren tomma. Efter die Wende har höghuset blivit ett ödehus mitt i Magdeburg.  

Det värsta under DDR-åren var ändå kontrollen, menar Anneliese. Den statliga underrättelsetjänsten Stasi gav ständig näring åt de kristnas humor. Att vara kyrkokristen betydde att man riskerade övervakning, särbehandling och i vissa fall straff. Humorn blev ett sätt att överleva. Anne-Lise Kraft berättar om sin bror som Stasi försökte rekrytera som Spitzel (hemlig angivare). Han skulle dokumentera vilka som hade västkontakter.  
– Min bror vägrade, de fick ingenting ur honom, säger Anneliese inte utan stolthet i rösten.  
Mellan åren 1949 och 1989 varade DDR. Efteråt kan perioden tolkas som en 40-årig botgöring efter nazismens grymheter. Många jag talar med vittnar om fulheten under kommuniståren: bristen på färg, miljöförstöring­en, den mänskliga uppgivenheten. En kamrat berättar om sin första resa västerut. Då var han tjugo år och järnridån hade just fallit. Han hade aldrig trott att det skulle bli möjligt för honom att passera genom muren. Efter en natt på tåget vaknade han tidigt och tittade ut genom kupéfönstret. I gryningsljuset såg han hus som var vita. Han trodde det hade snöat. Han hade aldrig sett något liknande.

En av de personer jag träffar har just flyttat till forna DDR. Hon heter Ilse Junkermann och har lämnat Baden-Würtemberg i det sydvästra hörnet av Tyskland. Vi dricker kaffe och samtalar två dagar efter hennes installation som biskop i Die Evangelische Kirche in Mitteldeutschland (EKM). Hon är biskop över Martin Luthers trakter: Wittenberg, Eisleben, Wartburg, Eisenach, Torgau, Mansfeld… De flesta kända Lutherorterna ingår i hennes kyrka.
Det finns 3 862 kyrkobyggnader i EKM och under de gångna 20 åren har de flesta renoverats. Överallt i byarna lyser nyklädda och ibland nyresta kyrkspiror. Samtidigt har avkristningen och avfolkningen satt djupa spår. Tjugofem procent tillhöriga gör att kyrkoledningen måste rätta mun­nen efter matsäcken. Den ekonomiska situationen tvingar till stora sammanläggningar.

EKM är en nybildning som består av Die Evangelisch-Lutherische Kirche in Thüringen och Kirchenprovinz Sachsen. En del av det nya är Ilse Junkermann. Hon är den fjärde biskopen som är kvinna i Tyskland och den första i forna DDR. Själv påpekar hon att de två kyrkorna egentligen är mycket olika, även i sina bekännelseskrifter.
Kirchenprovinz Sachsen är en blandning av reformert och lutherskt medan Thüringen har ett tydligt lutherskt arv. Det är många frågor som måste bli lösta framöver. Det nya kyrkokansliet finns i Erfurt, biskopen bor i Magdeburg tre timmars bilväg därifrån. Uppdraget för Landesbischöfin Junkermann är att leda de kristna i en nybildad kyrka i en ny tid.  

Medan min resa pågår försöker jag för mig själv formulera vilka kvaliteter som människorna jag möter utstrålar. Eftersom jag blir berörd av många av deras berättelser finns det något hos dem som satt djup prägel. Jag har svårt att fånga in det. Under tre veckor kan jag inte skriva om det. Då och då funderar jag på vilka förmågor som dessa kristna tar med sig in i 2010-talet.
Till slut prövar jag att skriva att de har fostrats av en slags inre exil i hårda tider. De är vana att göra saker utan ekonomiska resurser. Sorgen över att vara en minskande skara verkar inte bekomma dem. Kanske har de lärt sig något av att omgivningen ser ner på att de är kristna? De har länge varit kyrka utan status och verkar inte hungra efter bekräftelse. Möjligen har de ett särskilt förhållningssätt till makthavare, en slags sval distans?
Jag anar en kvalitet tydligare än annat: Det är en upptränad förmåga som berör mig i mötet med dessa kristna. Den märks på det raka och okonstlade sätt som de berättar om svåra saker. Jag undrar om det inte är en förmågan att söka glädje och tillförsikt i livet som det är?

Nu och då på min resa genom forna DDR märker jag att vissa individer är på sin vakt. De tänker inte finna sig i att bli betraktade som andra klassens medborgare. Ibland undrar jag om jag inte är nära att vara oförskämd med mina frågor om öst och väst. Kanske har man fördragsamhet med just mig för att jag är gäst i landet.
En kvinna kommenterar uppmärksamheten kring nya biskopen och undrar varför tidningarna måste skriva att Ilse Junkermann är en västtyska i forna DDR.  Av hennes irritation märker jag att hon är trött på repotage om hur mycket östra Tyskland kostar skattebetalarna i västra Tyskland. Uppdelningen i öst och väst är historia. Varför skulle det ens vara värt att nämna att en människa i väst flyttar till öst? Eller som hon säger:
– Vi bor inte i Östtyskland. Vi bor i Tyskland. 

Mikael Mogren