FILM
Simon och ekarna
Svensk film i regi av Lisa Ohlin
Medverkande: Bill Skarsgård, Helen Sjöholm, Stefan Gödicke, Jan Josef Liefers, Cecilia Nilsson med flera


Det brukar ofta framhållas hur svårt det är att filma framgångsrika romaner. Den franske regissören Jean-Luc Godard lär ha sagt, att det är lättare att göra en bra film av en skitbok än tvärt­om. Och det ligger säkert mycket i det.
Numera löser man det ofta genom att göra en tv-serie som kan löpa i många avsnitt för att få med så mycket som möjligt av bokens innehåll. Men man kan också frilägga ett eller ett par teman i texten och koncentrera sig på dem. Och det är just vad man gjort i filmen Simon och ekarna.

Romanen är ett myller av historier, människor och teman. Av psykologi, känslor och andligt sökande. Simon spelar visserligen en av solostämmorna, men han är inte ensam. Mamma Klara, pappa Erik, Isak och Ruben Lentov, Klara, Mona och Inga, alla tar de plats i Marianne Fredrikssons text. Filmen där­-emot koncentrerar sig på ett annat tema: Simons rotlöshet i tillvaron och sökande efter en identitet.
Jag tror i och för sig att det är alldeles rätt av regissören Lisa Ohlin att koncentrera sig på identitetssökandet; hon har berättat att hon själv i mycket delat Simons längtan och letande. Men jag hade gärna sett en lite farligare, något mer utmanande gestaltning av det.

Simon är ovetande om att han är adopterad. Han växer upp i ett rejält arbetarhem i Göteborgs­trakten med andra världskriget och en svensk tyskvänlighet som fond. Att han ska studera är ingen självklarhet, men han driver igenom det på egen hand. I skolan finner han sin vän för livet, Isak, son till en välbärgad judisk bokhandlare som flytt från Berlin.
Simon, som enligt pappan har tummen mitt i handen, känner sig alienerad och främmande i hemmet utan att förstå varför. Han riktar sin frustration alltmer inåt ända tills han inte orkar längre.

Filmen har haft en rörig tillkomsthistoria. Regissören Björn Runge hoppade av i ett långt framskridet stadium sedan han kommit ihop sig med hopen av producenter. Dåvarande filmkonsulenten och regissören Lisa Ohlin hoppade in och fick börja om från början.
Huruvida detta och de många producent-kockarna påverkat resultatet vet jag förstås inte och det är egentligen oväsentligt. Det är ju filmen jag ser på duken som ska bedömas och jag hade gärna velat jubla oreserverat. Men det kan jag tyvärr inte.
Simon och ekarna är inte någon dålig film, men ojämn. Här finns longörer och nivån på skådespelarinsatserna är varierande. Däremellan dyker ögonblick upp som kunnat kallas magiska om det inte vore en av de förbjudna klyschorna i sådana här sammanhang. Men när Bill Skarsgårds Simon möter sin riktiga mamma, mästerligt gestaltad av Cecilia Nilsson, står tiden stilla under några andlösa ögonblick och allt bara stämmer.

Fast på det hela taget är berättandet tämligen klichéartat. Bilderna är förstås oerhört vackra genom Dan Laustens kameraöga och scenografin, signerad Benedikt Lange, är oklanderlig. Men där saknas liv. Och brytningspunkter.
Det blir alltför ofta ett skugg­­-spel mot en tvådimensionell fond. En illustration mer än en riktigt djuplodande berättelse.
Där det kunnat brinna glöder det mest. Som i det mest centrala, den judiska identiteten. Som fortfarande i dag 2011 innebär att människor trakasseras och hotas och känner sig tvingade att lämna sina hem. I Sverige och i världen.
Här hade man kunnat utmana mer och synliggöra rasismens mekanismer. Slå en brygga mellan den historiska berättelsen om antisemitism till dagens. Allt finns där ju i Marianne Fredrikssons text. Synd att inte utnyttja det.