Ulla Karlsson: ”Nu vet jag vad som är tabu i kyrkan”

Ulla Karlsson, präst i Aspeboda församling utanför Falun, har orsakat den kraftigaste läsarstormen någonsin på nätdebatten i Kyrkans Tidning. Hon anklagas för att bryta mot kyrkans lära och flera framför åsikten att hon inte längre borde få vara präst. Någon menar att hon borde brännas på bål. Hon är också anmäld till sitt domkapitel.

Anledningen är två artiklar där  hon – kategoriskt och onyanserat, menar många – går till generalangrepp på den objektiva försoningsläran. (Läs den ena artikeln här och den andra här). Hon framför tanken att det inte behövs några blodiga offer, vare sig mänskliga eller gudomliga, och att kyrkan har ett ärende till människorna utan att man behöver hävda att Jesus dog på korset för våra synders skull.

När vi möts i församlingshemmet i den idylliska lilla orten Aspeboda säger Ulla Karlsson att de tankar hon ifrågasätter har legat och grott hos henne under lång tid. Hon har brottats med frågorna under åren som hon varit präst, men tidigare har hon inte kunnat sätta ord på vad som känts fel.

– Det diskuteras inte trosfrågor eller teologi inom kyrkan när man har möten och samlingar av olika slag. Det man diskuterar är administration och praktiska saker.
– Om sådana frågor någon gång kommer upp, rör de bara floskler eller så säger man att tron är en privatsak som man ska hålla för sig själv. Det blir konstigt att stå i kyrka och församling och samtidigt inte kunna samtala i arbetslaget om hur man tänker om exempelvis gudsbilden. Kan man inte ha den dialogen, blir det ju att man går och funderar enbart för sig själv.

– Så det har varit en lång process för mig att formulera mina tankar. Dessutom har det varit förenat med oro när jag väl kommit fram till det jag Läs tidigare artiklar

Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm

Är det verkligen så enkelt, Ulla?

Kyrkan har ett ärende utan försoningsoffer

Blod och offerlamm måste få diskuteras

vill säga. Med tanke på den storm av kommentarer som jag fått har jag även förstått att det väckt mycket motstånd. Men nu vet jag ännu bättre vilka frågor som är tabu inom kyrkan.

Ulla Karlsson prästvigdes 2006 och säger att hon alltid varit en sökande människa och alltid haft en längtan efter att greppa tillvaron och förstå vem hon själv är. Hon har rest mycket, haft många arbeten utanför kyrkan och jobbat med sin personliga utveckling. Hon hyser ett stort intresse för psykologi, filosofi och religion/andlighet.
– När jag till slut fann Jesus, kände jag att det var vad jag sökt under hela mitt liv. Jesus står för kärleksbudskapet som jag ser som det viktiga i sammanhanget. Han är mitt centrum, min ledstjärna. Men mycket olik de kommentarer jag nu får på nätet.

– Jesus upprättade och myndigförklarade människan, såg insidan bakom fasaden. Han var i dialog med människor hela tiden och jag uppfattar inte att han levererade färdiga svar. Han vände sig mot sin tids normer och regler och kom med någonting nytt.
– Det är det jag vill göra inom kyrkan: jag vill ifrågasätta det som var förr, lyfta fram det som är relevant i dag för en modern nutidsmänniska? Inte för att man nödvändigtvis måste kasta allt överbord men se det och bejaka det vi i dag har av kunskap och vet­ande. Man kan inte bara bortse från det för att man är kristen.
Men vad blir det kvar när man som du ifrågasätter det mesta av de traditionella kristna grundbultarna?
– Jesus blir kvar, som jag ser det.

Vad är korsets innebörd? Ulla Karlsson ifrågasätter läran att Jesu död är ett försoningsoffer för våra synders skull. Hon ser Jesu död som en tragedi, människornas hatiska mord på en sanningssägare.
På frågan om hon överhuvudtaget kan använda traditionen, exempelvis sjunga O, Guds lamm i mässan, är svaret att mycket kan formuleras om med nya ord. Hon berättar att vid mässan dagen före vårt möte, när livets bröd var temat, hade livets bröd och livets vatten ersatt orden om Kristi kropp och blod.
– Det  handlar om en föda som Jesus pratar om. Inte det kannibalistiska synsättet som jag tyck­er är väldigt groteskt. Kristi kött och blod är obegripligt för de flesta människor. Och att göra det till något mystiskt och för de invigda, är att göra människor främmande. Jag ser nattvarden som en gemenskapsmåltid.

Hennes avståndstagande från tron på Jesus som ett försoningsoffer startar med att hon inte tror att det finns en fallen skapelse. Skapelseberättelsen ser hon som en myt och inte som en faktisk händelse.
– Vi lever ju i Darwins fotspår. Hur kan vi då som kyrka och kristna hävda vad som strider mot denna vetenskap? För mig blir det väldigt konstigt. Men människor jag träffar i min vardag tycker det är bra att jag lyfter frågorna, säger att de längtat efter detta. Länge.
– Ändå har  jag inte gjort detta för att människor ska hålla med mig utan för att väcka debatt. Lyfta frågorna om man kan vara kyrka utan att tro på saker bokstavligt.

Eftersom hon inte tror på en fallen skapelse, ser hon inte heller på människan som en från födseln syndig varelse.
– Vi utför ondskefulla handling­ar, men för det mesta gör vi goda saker och vill våra medmänniskor väl. Jag plockar inte bort ondskan utan ser den som en realitet. Men jag tycker det är beklämmande när människor går omkring och bär på bilden av sig själva som usla, syndiga varelser. Bättre att fokusera på det som är bra i en människas liv än det som är dåligt, det vet vi ändå.
Hon säger att människor som inte tillhör de ”invigda” innanför kyrkväggarna, säger samma sak: de vill inte komma till kyrkan och känna att de är värdelösa och syndiga. De vet om sina tillkortakommanden, men känner inte igen sig i bilden av att människan är syndig från födseln.
Hur blir det då med korset, frälsningen och uppståndelsen?
– Det finns ingen synd att förlåta på det sättet som man menar i den objektiva försoningsteologin. Jesu död ser jag som en stor tragedi och det gäller att se hans död för vad den är. Människor kunde inte ta till sig det han kom med. De svek och han mördades av rädsla och hat.
– Jag tycker det är en skrämmande bild att någon, vare sig det är en gud eller en människa, son eller dotter, ska offras för att andra ska få liv. Nej, jag tror inte på det.
Hon tror inte heller på en konkret uppståndelse. Men att livet fortgår efter döden i en annan form.

På frågan om det finns det någon punkt för henne själv när hon inte kan vara kvar i kyrkan, svarar hon att det blir en uppenbar konflikt om kyrkan säger att det enbart är en sträng och dogmatisk tolkning som är den enda möjliga.
– Frågan är hur högt i tak det är. Är jag en resurs och en tillgång eller är jag ett hinder? Jag hävdar att jag har en uppgift som präst i Svenska kyrkan utifrån det sätt som jag tänker.
– Jag har sagt var jag står. Jesu kärleksbudskap är mitt rättesnöre och det centrala i min verksamhet. Sedan får kyrkans makthavare ta ställning till om det stämmer överens med kyrkoordning, lagar och paragrafer.

Barbro Matzols
08-462 28 09
barbro.matzols@kyrkanstidning.se