Vad gör jag när förlåtelsen känns omöjlig?

Att be om förlåtelse är som att långsamt skedmata den andre med sin skuld. Det tar lång tid och båda måste orka stå kvar. Ibland kräver förlåtelsen att relationer avslutas. Var i processen står du?

Söndag kväll. Det regnar hela vägen till Agricolakyrkan i Helsingfors. På motorvägen tänker jag: att försöka förlåta är som en motorväg en regnig söndagkväll. Någonstans finns ett avtag som leder rätt, men det går inte att få syn på.

Och oförlåtelsens motorväg bara fortsätter.

Jag är på väg till kyrkan för att lyssna till skamforskare Paavo Kettunen, som ska predika om förlåtelse i den finska Tomasmässan. Orsaken till att jag vill höra honom tala är att det finns saker jag har svårt att förlåta. Jag och alla andra jag känner – alla bär vi på minnen av kränkningar och fientliga gränsöverträdelser som vi har svårt att lägga bakom oss.

Men vi som är kristna känner oss extra dåliga över det här. Hur många gånger ska vi förlåta? Inte sju gånger utan sjuttiosju gånger, säger Bibeln. Och inte bara
Bibeln, utan Jesus själv.

Det känns som väldigt mycket.

Motorvägen är lång.

Jag har ägnat några veckor åt att samla berättelser om saker som är svåra att förlåta. En del har talat om sina föräldrar. Andra har talat om sin partner. Någon har nämnt sin chef eller kollega. En har berättat om en bekant som begick ett övergrepp mot hen då hen var barn.

Alla känner de att de blivit berövade något, fråntagna något som de trodde de hade rätt till. De har tvingats ge upp drömmen om det lyckliga parförhållandet, den lyckliga barndomen och den harmoniska arbetsplatsen.

De vill ha kompensation! Men den som gjort fel vill kanske inte ge någon kompensation. Den som gjort fel tycker kanske inte ens att hen gjort något fel.

Och så förväntas de vara förlåtande. Det är ursvårt.

Förlåtelse handlar alltid om en relation, predikar Kettunen. Innan du ber om ursäkt måste du ha en sådan relation till dig själv att du kan medge att du gjort något fel. Du får inte söka skydd, du får inte försvara dig. Att be om ursäkt och att förlåta kan skapa relationen på nytt och göra den hel.

– När det fungerar är det så lätt! säger han.

Jag kan känna en kollektiv suck i publiken. Hur gör man när det inte är lätt?

– Förlåtelsen är en process, säger Kettunen. Den kräver tid och möda. Den kräver att både den som ber om ursäkt och den som ska förlåta arbetar med sitt eget känsloliv.

Han talar om känslan av skuld som en stor, kall klump inuti. Man måste stå ansikte mot ansikte. Ingendera får fly. Den som ber om förlåtelse matar sin skuldklump till den andra med sked. Båda måste orka stå kvar.

– Så kan det gå, långsamt. Sked för sked.

Och hur vet man att det blivit rätt?

– Båda känner sig starka och hoppfulla.

När det blir dags för nattvard får jag en extra stor portion nattvardsvin. Det känns som att jag behöver den.

Jag läser Clarissa Pinkola Estés, en jungiansk psykoanalytiker som skrivit den kultförklarade boken Kvinnor som slår följe med vargarna, i vilken hon med hjälp av sagor och myter vill upprätta kvinnor och hjälpa dem att återhämta sig från svåra upplevelser. Hon slår fast att förlåtelsen har fyra faser. 1. Lämna därhän – låta vila. 2. Överse – avstå från bestraffning. 3. Glömma – skjuta bort ur minnet. 4. Förlåta – avskriva skulden.

Pinkola Estés lista verkar handla om en process där en dia-log med den som gjort en illa av någon anledning inte är möjlig. Man kommer aldrig att få höra ett ”förlåt”, ändå måste man förlåta. För sin egen skull.

Jag funderar: är jag på punkt ett eller är jag redan på tvåan?

Eller har jag inte ens kommit i gång?

Två dagar senare fortsätter min resa. Jag ska träffa Ann-Sofi Storbacka, präst och familjeterapeut. Det regnar en stor del av vägen till Pojo, där hon har sin mottagning, men det regnar inte konstant.

En ljusning?

– Förlåtelse handlar ju egentligen om att ta tag i något som skadat en relation, säger Ann-Sofi Storbacka.

Det blir tydligt för henne när hon tar emot par som kämpar med sitt förhållande. En del av problemen handlar om något som finns hos den ena personen, en del om något som finns hos den andra.

– Och sedan finns det sådant som har att göra med mellanrummet, det som finns mellan två människor. Förlåtelse och försoning handlar om att det finns en vilja att fortsätta relationen trots det som har hänt.

Att man glömmer att det handlar om en relation kan vara en svaghet i bikt eller själavård.

– Om man enbart ser på det som har hänt från den ena partens synvinkel finns det en risk att man sopar saker under mattan eller legitimerar fortgående kränkningar.

Ordet förlåtelse betyder egentligen att lämna i från sig, överge, släppa efter.

– Det svåraste att släppa taget om är goda och vackra drömmar, eller goda och vackra önskningar.

Om vi bara kunde lösa det här, för vi älskar ju ändå varandra!

Om du bara kunde sluta dricka, då skulle det bli bra.

Om jag ändå kunde förändra dig.

– Därför behöver vi gränser som skyddar oss. Hur hanterar jag det här? Hur mycket låter jag den här personen som beter sig gränslöst skada mig?

Ingen förlåtelse utan nåd och sanning.

– Och vad är då sanning? Det är möjligheten att få tala om det som hänt, att den andra kan kännas vid det som hänt, att man får berätta om det som hänt ur sin egen synvinkel. I den bästa av världar klarar den som skadat en annan av att lyssna och bära sitt ansvar. Men det är inte alltid möjligt.

Om två människor ska reparera sin relation och förlåta varandra måste båda kännas vid sin sårbarhet och sitt ansvar.

– Den som är osårbar har inget att be om förlåtelse för och inget att förlåta. Då har man valt att redigera världen och lämna förlåtelsens sfär. Då ser man på världen som man själv vill att den ska vara. Men förlåtelse har att göra med världen som den är, inte som vi vill att den ska vara. Det här är svårt.

Det blir extra besvärligt om den ena parten står i en maktposition i relation till den andra.

– Den som har en maktposition kan redigera världen och säga: Jag handlar rätt. Jag har rätt att göra eller säga som jag gör och säger. Den personen ser inte hur handlingarna påverkar andra.

– Gör man så skär man bort relationerna.

Ann-Sofi Storbacka påpekar att det som utmärker par som har det bra tillsammans är att de
har en förmåga till mikroreparationer.

– De noterar brott på relationen, de noterar när det finns nånting konstigt mellan dem. Det innebär inte att gräva ner sig i ältande, utan att vara uppmärksam. Vad handlar det om när den andra kommer hem och är kort
i tonen och ser stressad ut? Då frågar man: Hur är det?

– Man gör det för att man bryr sig, man gör det för relationen. Om man bara sväljer och sväljer och sväljer, så till slut … De som kommer hit, till det här rummet, kommer ofta med långa listor på det som gått fel.

Inte bara sju gånger ska man förlåta, säger Jesus, utan sjuttiosju gånger.

– Kanske det där som står i Bibeln egentligen handlar om mikroreparationer? undrar Ann-Sofi Storbacka.

– Ibland, när vi försöker översätta ordet förlåtelse så att det sitter i våra egna liv, handlar det kanske om mikroreparation. Och andra gånger är det en process inom en enskild människa, en process som ger mer rum för sinnesfrid och perspektiv och en sanning som gör en fri.

Vad kan jag göra ensam? Vad är möjligt att göra tillsammans? Om det är mindre möjligt än jag önskar mig, vad behöver jag göra då?

– De svåraste situationerna i parterapi är när en part inte är kapabel att se någon annan synvinkel än sin egen. När den personen inte är beredd att förändras, utan enbart kräver förändring hos den andra. Då behöver den andra parten fundera: klarar jag av att fortsätta så här? Klarar jag av att leva så här? Och ibland är svaret: nej tyvärr, det går inte.

Ibland kan förlåtelseprocessen bli en uppbrottsprocess, en process som leder till att en relation avslutas.

Vi behöver fler berättelser om förlåtelse än den om den förlorade sonen, säger Ann-Sofi Storbacka. Hur skulle den berättelsen se ut om den förlorade sonen bara upprepade sitt beteende? Om han aldrig kom till besinning?

– Talar vi om förlåtelse utan gräns, då talar vi inte om människor som förlåter, säger hon.

Då talar vi om Gud.

Jag åker hem igen. Det har slutat regna. Jag vet fortfarande inte var i förlåtelseprocessen jag befinner mig, men jag känner att det kommer att vara möjligt att sörja och sedan bli fri.

Text: Sofia Torvalds

Illustration: Christina Andersson

Fotnot: Texten har tidigare publicerats i Kyrkpressen.

Taggar:

Teologi

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.