Vägröjaren som inte fick synas

Det var tider när Ungkyrkorörelsen blomstrade, Oxfordrörelsen äntrade den religiösa scenen med sitt krav på renhet och mor­al och den högkyrkliga Lundateologin växte sig stark och där tanken på prästen som Kristus-representant sedan kom att få stor betydelse i debatten om kvinnliga präster.
Hon var också med om att grunda Vadstenamötena, konferenser där hög-och lågkyrkliga möttes, och hon beskriver dem som ett av sina skötebarn – vid sidan av S:ta Katharinastiftelsen. Efter prästvigningen 1960 var hon inte längre välkommen till Vadstena ”för fridens skull” och hon säger att av alla smärtsamma upplevelser för vigningens skull var nog detta det svåraste.

Frågan om kvinnligt medarbetarskap i kyrkan blev något som tidigt engagerade Margit Sahlin. Under hennes ungdomsår fanns inte en enda tjänst för en teologiutbildad kvinna i Svenska kyrkan. År 1938, när hon var 24 år gammal, skrev hon därför en artikel i tidskriften Vår Lösen om ett nytt kvinnligt ämbete i kyrkan.
Sedan följde tider när Margit Sahlin nästan fick hanka sig fram på den ena konstruerade tjänsten efter den andra. Tystnadens kultur rådde. Hon fick finnas men inte synas.

Hon skriver själv följande: ”Att på det sättet vara hänvisad till att gå i egen kraft, buren av bara en personlig kallelsetro, utan en yttre auktoritet att falla tillbaka på, innebar en orimlig press. Tron på mig själv var sedan gammalt underminerad av mindervärdeskomplex, påspädda av det ifrågasättande och den kritik jag som pionjär alltid var utsatt för. Och min gudstro var ofta plågsamt svag”.
Till detta kom känslan av att ofta hamna mellan stolarna. Antingen var hon för ivrig eller för sval i frågan om kvinnliga präster, för högkyrklig eller för lite högkyrklig, för aggressiv eller för ödmjuk. Dessutom fick hon höra att hon var svår att samarbeta med, drog människor till sig och stötte bort dem.
Hon gjordes till ett fel. Osynliggjordes. Botade den ständiga tröttheten med ännu mer aktivitet. Lite vila fann hon i paradiset på jorden, byn Styrsjöbo utanför Leksand. Dit återvände hon så ofta det gavs möjlighet, promenerade, åkte skidor och fröjdades över naturens underverk.

När prästvigningsdagen äntligen var inne, berättar Margit Sahlin att ”alltsammans var underligt riktigt, enkelt och klart. Ingenting av regi, spänning eller sensation. Det var en födelse och ett stillsamt under”.
I den sista delen i boken ger Margit Sahlin några tillbakablickar på sitt liv. När hon ser på sig själv som ung skriver hon: ”Jag får sån längtan att ta hand om denna främmande, olyckliga, slitna varelse, krama henne, skämma bort henne litet”.
Det får jag också. Och jag leker med tanken: Hur hade det varit om hon – Margit – varit en han – låt oss kalla honom Magnus? Hade kyrkan farit lika ovarsamt fram med honom? Hade man inte tagit hand om denna extrema begåvning och banat vägen fram till en biskopsstol? Eller på annat sätt gett honom den bekräftelse och uppmuntran han var värd?

Barbro Matzols
08-462 28 09
barbro.matzols@kyrkanstidning.se

50-årsjubileum

Den 10 april är det 50 år sedan de första kvinnorna, Margit Sahlin, Elisabeth Djurle Olander och Ingrid Persson, vigdes till präster i Svenska kyrkan.
Jubileet inleddes på palmsöndagen i Stockholm med gudstjänst och seminarium.