Varför gömmer sig kantorn?

Hon har besökt Ersta Sköndal högskola för att berätta om sina studier av kyrkomusikernas vardag i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Nina Kivinen har bland annat följt två kantorer i två olika församlingar i Åbo under varsin vecka. En av dem spelade vid två begravningar. Vid den första förrättningen smög kantorn upp på orgelläktaren via en bakdörr. Nina Kivinen smög efter.
– Vi satt på läktaren och var där som i smyg, vi behövde knappt se kistan, säger Nina Kivinen.

Den osynliga kantorn är något som Nina Kivinen har funderat över i sin forskning. Hon leder själv andra forskare som studerar olika organisationer och en frågeställning handlar om att se till just den anställdes roll i den – om den anställde är som en kugge i ett maskineri eller om denne kan ha en mer självständig roll och vara mer närvarande med sin kropp.

Nina Kivinen sjunger ofta i kyrkan och möter många kyrkomusiker och hon såg att de följde en räcka regler som var outtalade. Det där fascinerade henne och det fanns mycket som hon undrade över: Hur är det att jobba i en organisation som är en kyrka? Vilka regler gäller för en kyrkomusiker? Hur får de röra sig? Vilka kläder ska de ha? Får de ropa i kyrkan? Får de springa? Vilken musik är tillåten att spela och inte? Den sista frågan debatterades för snart ett år sedan i Svenska kyrkan i Karlstad efter att en präst tillät att en cd-skiva spelades vid en begravning. Det var inte okej. Prästen bröt mot ett beslut som fattats av domprosten om att bara levande musik får spelas.

Enligt Nina Kivinen är området lite studerat och inte mycket diskuterat. De som utbildar sig till kyrkomusiker sysslar främst med själva musicerandet. Sällan talas det om organisationen i sig som finns i botten och som kyrkomusikern måste förhålla sig till, vid begravningar blev det extra tydligt att den påverkade den anställde, upptäckte Nina Kivinen.
– Jag la märke till att det inte var lätt för den ena kantorn som jag följde att spela på begravningar. Hon smög därför att hon inte ville stöta på några anhöriga, säger hon.

– Vid ett tillfälle blev jag ombedd att sjunga solo, kantorn ackompanjerade mig och följde min sång när hon spelade. Hon och jag blev därmed mer närvarande vid begravningen.
Nina Kivinens syster sjunger också i kyrkan och bland annat vid begravningar. Hon har hittat en strategi för att hålla förrättningen ifrån sig.
– Min syster sjunger helst på läktaren och då tar hon tar alltid av sig skorna. Hon ställer dem framför sig som en mur.
– Det är något med det där osynliga, det är som om kyrkomusikern gömmer sig. Samtidigt är orgeln som instrument det största som finns. Som person är kyrkomusikern undangömd och underställd sitt instrument och musiken, säger Nina Kivinen.

Men det finns några tillfällen när musikerns osynlighet bryts, säger Nina Kivinen.
– När alla sjunger psalmer tillsammans förändras kyrkorummet, det blir något kollektivt och den kroppsliga närvaron blir tydlig. Men många kantorer tycker att det är tråkigt med psalmer, de tycker att det går för långsamt när församlingsborna sjunger. Psalmsången har dessutom kommit i skymundan. De yngre i dag kan inte sjunga med i psalmerna.
Påsken verkar vara en av de få högtider under kyrkoåret som kantorn lämnar orgelläktaren, enligt Nina Kivinen.

– På påsksöndagen går kyrkomusikern i procession tillsammans med kyrkokören in i kyrkorummet och fram till koret. Det är som om de kommer in med musiken in i kyrkan, säger hon.
– Under påsken är det jubel och glädje som delas och därför kan alla stå ansikte mot ansikte.

Elisabet Sandberg
08-462 28 54
elisabet.sandberg@kyrkanstidning.se