Viktig ventil efter svåra beslut

Det är påtagligt tyst på Thoraxintensiven 50B. De gånger vi ser människor är det personal som hastar genom korridorerna.
– Här behandlas mycket svårt sjuka lung- och hjärtpatienter, berättar Marie Foconi, avdelningschef och utbildad IVA-sjuksköterska. Oftast är det  personer som genomgått en hjärt- eller lungoperation. Men det finns också de som väntar på hjärt-transplantation och som hålls vid liv tack vare avancerad teknisk utrustning.
Vi träffar henne tillsammans med kollegerna Conny Kumlin, sjuksköterska, och Tommy Nilsson, undersköterska. Med på samtalet skulle också varit en läkare, men något akut inträffar och hon behövs på annat håll. Att människor svävar mellan liv och död är en del av personalens vardag.

Ständigt tvingas läkarna ta svåra beslut, det handlar ofta om en livsuppehållande behandling ska fortgå eller inte. Och det finns inga givna svar, säger Marie Foconi. Den avancerade tekniken kan visserligen hålla människor vid liv, men för hur länge är det etiskt försvarbart eller medicinskt motiverat?
Hon och kollegerna beskriver det svåra arbetet som också svetsar samman arbetsgruppen. Sam­tidigt vill de inte skönmåla, det har varit en tuff sommar, många är trötta och då uppstår lätt kontroverser även om man är ett bra gäng. Det är viktigt att ha ventiler.

Etikronder som avdelningen använts sig av har under många år varit ett sådant viktigt andningshål. Ett tillfälle att vara arg eller ledsen över en patient som gått bort, eller besviken på ett beslut som tagits. Nu har det tyvärr varit uppehåll med etikronderna en tid eftersom handledaren som håller i samtalen inte haft tid för sammankomsterna. Men behovet finns där.

– Det har varit jättebra, oftast är det de svåra patientärendena som vi har behov att prata om, säger Conny Kumlin.

Han och kollegerna beskriver de olika ingångarna i arbetet som läkare och sjuksköterskor har och som kan leda till frustration.
– Läkarna har kortare men ansvarstyngda kontakter. Det är de som måste ta de tuffa besluten och  säga till en anhörig: ”att tyvärr så kan vi inte göra mer för din pappa”, exemplifierar Marie Foconi.
Sjuksköterskor och undersköterskor tillbringar å andra sidan mer tid med patienterna och lär känna de anhöriga. Ibland är det flera små barn i anhörigfamiljerna, man känner med familjerna och blir starkt berörd.

De olika ingångarna i arbetet gör att de behövs ett forum som etikronderna för att förstå varandras synpunkter och känslor. De berättar om ett fall där en sjuksköterska peppat en svårt sjuk och uppgiven patient att orka kämpa vidare men där läkare sedan tog beslutet att avbryta den

livsuppehållande behandlingen. Det är inte svårt att förstå att det blir starka känslor i personalgruppen vid ett sådant tillfälle.
Marie Foconi tycker att de bästa etikronderna de haft har varit när flera av läkarna deltagit. Men ofta har inte mer än en läkare möjlighet att vara med eller kanske prioriterar inte alla läkarna träffarna, säger Marie Foconi.

Conny Kumlin tycker att det har varit en stor vinst att ha en utomstående samtalsledare som leder etikronderna.
– Alla får chans att prata och ingen glöms bort, sitter någon tyst så frågar ledaren om den personens åsikt. Tommy Nilsson, undersköterska, inflikar:
– Det är viktigt att allas åsikter är lika mycket värda. Det finns inget rätt eller fel.
Marie Foconi nickar instämmande:
– Jo, titlarna blir helt oviktiga, säger hon och håller illustrativt över sin namnbricka.
Marie Foconi tror att etikronder kan bidra till att arbetsklimatet blir bättre på sikt. Hon tycker också att läkare och sjuksköterskor kommit varandra närmare de sista 10–15 åren, att man arbetar mer i ”team” numera.
– Nu ser vi varandra mer som kolleger, tidigare var det lite mer vi och dom.

Läkare behöver också prata av sig

Susan Erichsen, narkosläkare, tvingas ofta ta ställning till om man ska avbryta en livsuppehållande behandling.
Susan Erichsen, narkosläkare, sätter stort värde på etikronderna.
Foto: Richard Holmberg

Vi talas vid över telefon då Susan Erichsen berättar att hon sätter stort värde på etikronderna men att hon av tidsbrist ibland inte har kunnat delta.
– Det är nödvändigt att ha tid för reflektion men det är inte lätt att hinna med det i den stressiga vardagen.

Hon berättar om hur svårt och komplicerat det är att fatta beslut om en livsuppehållande behandling ska avbrytas eller inte.  Och efter ett sådant beslut behövs en uppsamling för att få prata igenom känslor och de olika perspektiven hos vårdpersonalen. Även om det inte är narkosläkarna utan kirurgerna som rent formellt fattar besluten är narkosläkarna ändå inblandade i bedömningen som görs, förklarar hon.

– Det handlar om att ta ställning till hur man på bästa sätt hjälper patienten. Om det är att fortsätta med behandlingen eller om den bara förlänger eller till och med förvärrar lidandet. Och ibland är vi läkare inte överens, vi har olika perspektiv. Det är inte lätta beslut.


Yashmin Singh
010-199 34 86
yashmin.singh@kyrkanstidning.se