Kyrkans Tidning träffar Lisa, som egentligen heter något annat. Hon uttrycker sig välformulerat och är vänlig. Det har gått en tid sedan Lisa fick beskedet att hon inte hade antagits till präst.

Hon hade läst nästan hälften av sin teologie kandidatexamen när hon skulle lämplighetsprövas av den så kallade antagningskonferensen.

Två och en halv vecka senare stod Lisa öga mot öga med biskopen och fick sin dom. Hon hade tyvärr inte blivit godkänd. Skälet som uppgavs var att hon inte kunde kommunicera.

– Det kändes som om jag blev anklagad för att vara sociopat eller autistisk, säger hon. Det var grovt.

Människors gillande
Någon vidare precisering hur antagningsgruppen hade resonerat upplever hon inte att hon fick.
Det snurrade i huvudet för Lisa, det gick inte ihop för henne. Hon som alltid hade haft lätt att vinna människors gillande och få olika förtroendeuppdrag.

– Det var en av mitt livs största chocker.

På biskopens fråga om hon förstod motiveringen försökte Lisa förklara att hon upplevde att det var svårt att nå fram till personerna i antagningsgruppen, att göra sin röst hörd. Men också detta vändes emot henne och sågs som ett bevis på att hon inte kunde kommunicera, berättar hon.

Det Lisa ville ha sagt var i stället att frågorna hon fick var kränkande och handlade om saker som hon inte kunde förstå hade med hennes eventuella framtid som präst att göra. En sådan fråga handlade om den katolska nattvarden. Lisa säger att trots att hon sa att hon förklarade att hon ännu inte hade läst kyrkovetenskap så kom bara fler frågor på samma ämne.

– Vi pratar ju mycket studenter emellan och han som ställde frågorna var känd för att försöka knäcka folk.

Privat relation
Ett annat ämne som avhandlades var hennes tidigare relation till en man.

– Jag berättade att jag kunde förstå kvinnor som levde i dåliga relationer eftersom jag själv hade haft en sådan erfarenhet.

Lisa tyckte att antagningsgruppen hakade sig fast i ämnet, hon markerade att hon tyckte att det räckte men fick höra att antagningen just skulle vara personlig.

Brist på värdighet är något som hon återkommer till och känslan av att antagningsgruppen var ute efter att sätta dit henne.

Lisa säger att hon ifrågasätter antagningskonferensens kompetens att göra professionella bedömningar. Det gör hon också utifrån studiekamraters berättelser om irrelevanta frågor om utseende, övervikt och frågor om den egna sexuella läggningen.

I dag har Lisa lämnat Svenska kyrkan eftersom ”hon inte vill stötta en organisation som gör så här med människor”.

Yashmin Singh