Att få göra sin första långfilm ger en märklig känsla som Babak Najafis tror att man bara upplever en gång i livet.
- Surrealistisk, ungefär som när man får sitt första barn, tror han och ler åt sin liknelse. Då är det här och nu som gäller, förklarar han efter prisutdelningen på lördagkvällen. 
Babak Najafis hade inte särskilt höga förväntingar när han gjorde filmen, i alla fall inte den skulle vinna något pris. Han var inte ens säker på om någon ville finansiera den, än mindre se den.

- Det känns enormt och jag är otroligt hedrad att få priset. Att det finns personer som uppskattar det jag gått och drömt om, det är ren lycka. 
Sin barndom har Babak Najafi i Iran. När han var elva år kom han till Sverige.

Hur har du sett Sverige förändras under de här åren?
- Förändringar pågår hela tiden, och det betyder inte att det endast är till det bättre eller endast till det sämre. Vi lever i ett välfärdssamhälle, och det är jag glad för. Men det finns delar som man inte känner till, eller väljer att blunda för och för mig var det ett försök att påminna om det.
- Filmen berör något som är universellt, säger Babak Najafi. Den handlar bland annat om separation och det är något som man, oberoende av kön, ålder eller nationalitet, har erfarit oavsett om det handlar om syskon, föräldrar, barn. Det känsloläget är komplext och jag hoppas att filmen hittar en publik i andra delar av världen också.

Eva Staxäng