Våldtäkt som vapen. När pappan till flickan fick reda på att rebeller våldtagit mamman lämnade han henne. Våldtäkt används som krigföring i Kongo splittrar det hela samhället. Röda korsets kampanj Rädda Mammorna hålls under maj 2009 och hjälper utsatta kvinnor i konflikter. Bilden är från boken ”Du kan glömma bort ditt eget barn” av Christina Wahldén.
Foto: Malin Hoelstad/Röda korset

Det är lätt att enas kring att mammor och barn borde skonas i krig, men det har alltid varit en del av krigföringen att förnedra och plåga föräldrar och barn inför varandra. Det slår sönder några av de starkaste länkarna mellan människor i ett samhälle och gör det inte bara svårt att klara av konflikten medan den pågår, utan det blir också svårt att återhämta sig när den slutat.
– Övergrepp mot civila förekommer i de flesta konflikter, men i Kongo är det värre, mer våldsamt och drabbar samhället ovanligt brett, berättar Stina Högbladh, Uppsala konfliktdataprogram.

Hon berättar om hur rebellgrupper plund­rar, våldtar och plågar civilbefolkningen i de regioner som är särskilt utsatta.
Christina Wahldéns bok Du kan glömma ditt eget barn, Carlssons förlag 2009, berättar historier som är nästan ofattbart grymma. Men flera organisationer kyrkor arbetar  med att ge läkarvård, utbildningsmöjligheter och annat till de drabbade kvinnorna och deras barn.
Men när det gäller soldatfamiljerna är intresset alltså svalare, ibland nästan obefintligt, berättar Anna Maria Olsson, jämställdhetsrådgivare hos EUSEC, EU:s insats för säkerhetssektorsreformer i Kongo.
– Ändå har de det nog så svårt som andra civila. På sätt och vis värre, om biståndsorganisationerna inte vill se dem.
Den nuvarande kongolesiska armen består av den före detta regeringsarmén och de militära grupper som signerade fredsavtalet 2003. Men även andra grupper har integrerats.
Det innebär att armén till dels består av soldater som redan etablerat ett mönster av våldtäkter och plundringar, men nu också kan göra anspråk på samhällelig legitimitet. När soldaterna inte får betalt eller när gamla rivaliteter blossar upp är de ett lika stort hot mot civilbefolkningen som de rebeller som fortfarande strider mot armén.

Och runt soldaterna finns deras familjer; kvinnor och barn som följer dem i striderna. De utgör en sorts serviceenheter, bär det som behöver transporteras på marken, lagar mat, ser till att det praktiska fungerar. Eftersom det handlar om ständiga förflyttningar får barnen ingen chans till utbildning och är utsatta för olika infektionssjukdomar, samtidigt som kvinnorna inte får möjlighet att ordna egen försörjning.
Många av de tidigare milisgruppernas medföljande är så kallade ”bush wives”, som helt enkelt rövats bort från sina hem. Skammen gör att de inte är välkomna tillbaka till sina ursprungsfamiljer och hembyar.
Nationella och internationella  aktörer, som FN, ger visst stöd till reform av den kongolesiska armén och till demobiliseringsinsatser. Men mycket få av dessa åtgärder rör  humanitär och social hjälp till familjerna.
För att hjälpa 35 0000 familjer som dessa har EU-kommissionen satsat pengar för att få resurser till vattenförsörjning, sanitet och hälsoinsatser.

Anna Maria Olsson har arbetat med detta sedan 2007 och sedan dess har också DFID, den brittiska regeringens utvecklingsorganisation, stött EUSEC:s jämställdhetssatsningar.
I ett pilotprojekt tillsammans med försvarsministeriet har man utgått från en typ av ”social centres” som fanns innan konflikterna bröt ut i mitten av 90-talet. Då handlade det om att lära kvinnorna att bli goda husmödrar, men EUSEC:s fokus ligger i stället på läs- och skrivkunnighet, yrkesskolor, jordbruk, organisations- och föreningskunskap och undervisning om  barns och kvinnors rättigheter.
– Vi vill ge dem makt över sitt liv helt enkelt, säger Anna Maria Olsson.
Det finns också ett strategiskt mål med arbetet. Ju mer ordnade soldaternas förhållanden blir desto mindre är risken för att de utsätter civilbefolkningen för plundring och övergrepp.

Lovvärt kan man tycka, men det har varit svårt att få med sig bi-
ståndsorganisationer på tåget. Anna Maria Olsson tror att det beror på en rädsla för att förknippas med regeringsarmén, att inte ses som neutrala. Hon tror också att det finns en misstanke om att utrustning eller pengar går vidare från kvinnorna till militären.
Det senare diskuterar även Maria Eriksson Baaz, Diakonias representant i Kongo och forskare vid Göteborgs universitet. Diakonia har varit med i EUSEC:s arbete med utbildning till kvinnorna, men har ännu inte gett något annat form av stöd till dem. Diakonia arbetar också enbart med lokala partnerorganisationer, som genomför arbetet. Ett problem som gör det svårt för Dia­konia att arbeta direkt med just soldatfamiljerna är att de ännu så länge är oorganiserade och saknar kunskap kring hur man skriver projektplaner och hanterar administration.
–  Det är därför det är viktigt att fortsätta ge stöd i form av utbildning till dessa familjer. .
Men även om Maria Eriksson Baaz själv inte skulle tveka att hjälpa soldatfamiljerna om organisationen fanns, så känner hon igen det Anna Maria pratar om. Både misstankarna om att pengarna hamnar i fel fickor och rädslan för att uppfattas som partisk.

De sista tar även Stina Höglid upp, och hon ser det som en trend inom biståndsgivande. Biståndsorganisationer har lärt sig mer om hur komplexa konflikter kan vara, i dag diskuteras konsekvenserna av givandet mer konkret än tidigare.
– Man har förstått att om en biståndsorganisation satsar pengar på en viss grupp är risken stor att spänningarna ökar i relation till andra grupper.
Och med den ökande kunskapen följer en större försiktighet. Men varken Anna Maria Olsson eller Maria Eriksson Baaz nöjer sig med den förklaringen, utan talar om en ”demonisering av soldatfamiljerna”.
Denna demonisering kan delvis ses som ett resultat av de övergrepp som militären begått, och där skuggan också faller på familjerna. Alla dras över en kam. Men Maria Eriksson Baaz tror också att den är kopplad till en bild som ofta finns av miliären generellt.
– Inom det civila samhället finns ofta en bild av militären som någonting som per definition är dåligt och ont och något man inte vill beblanda sig med alls, inte ens deras familjer.

Men mänskliga rättigheter gäller alla, även dessa grupper. Därför är det viktigt att de inte glöms bort utan att de får stöd på olika sätt.
Men alla organisationer tvekar inte att hjälpa till med EUSEC:s satsning på soldatfamiljer. International Organization of Migration, IOM, fanns med från start. Bob Rodriguez, chef för IOM i Kongo, berättar att IOM betraktar soldatfamiljerna som ytterligare en grupp flyktingar som behöver hjälp. Han känner till diskussionerna bland biståndsorganisationerna kring ställningstaganden för olika parter, men han suckar otåligt och säger att han själv aldrig förstått det sättet att resonera.
– Det är ett väldigt teoretiskt sätt att se på saken, när man kommer in i ett flyktingläger och ser svältande människor är teorin ganska ointressant. Då vill man ge dem något att äta.

Annika Ericsson
redaktionen@
kyrkanstidning.se