I dag har vävstolarna tystnat och sidenväveriet på Repslagargatan i Stockholm har blivit museum. Den unika fabriksmiljön hos KA Almgren, en gång Skandinaviens största kvinnoarbetsplats, är bevarad. Liksom kunskapen om konsten att väva silketrådar.

Tolv väverier i Stockholm
Under sidenväveriernas storhetstid, i slutet av 1700-talet, fanns det tolv väverier bara i Stockholm, läser jag i boken om Almgrens sidenväveri, skriven av etnologen Ewa Bergström.

– Väverierna var några av de första platserna, där kvinnor kunde arbeta utanför hemmet, berättar hon under en föreläsning som hålls på det gamla museets vind. Här sitter vi omgivna av fantastiska kreationer, mässkrudar och sidentapeter som en gång vävts här i huset.

Beställningsjobb åt kyrkor
Fortfarande utför museets nuvarande väverska, Sonja Enbuske, beställningsjobb åt kyrkor, slott och herresäten. Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden har fått Ferdinand Bobergs mässkrud vävd här och både Drottningholms slott och Handelsbankens kontor i Fersenska palatset har låtit väva nya sidentapeter hos Almgrens.
 
– Våra maskiner är ju de ursprungliga, så de gör till och med samma fel i mönstren som förr, berättar museichef Jan Lindo stolt och visar upp några skimrande ordensband. De är alltid av siden och nästan alltid vävda av Almgrens.

Egna sjalar för dyra
Men ungefär där är sagan slut. Någon produktion för privata konsumenter finns inte längre och lite sorgligt är det allt att musei­shopens samtliga sjalar är från Indien, Kina och Vietnam. En sjal från Almgrens skulle nämligen gå på omkring 5 000 kronor och sådana summor är ingen beredd att betala. I dag, ska vi kanske lägga till. För siden har aldrig varit billigt – men det är inte priset som gått upp utan efterfrågan som gått ned, försäkrar Jan Lindo.

– På 1800-talet kostade en sjal 90 kronor. Det motsvarade en hel månadslön. Men våra jordägande svenska bönder hade råd att kosta på sina fruar en sidensjal att visa upp i kyrkan på söndagarna.

– Siden var status, och det smittade av sig också på sidenarbetarna, berättar Ewa Bergström. Särskilt respekterade var väverskorna, men lite glans föll också över vinderskor, spolerskor, franserskor och de andra i arbetslaget kring vävstolarna.

– Det krävdes hantverksskicklighet, minst tre års handräckning, innan man fick börja väva själv. Titta, silketråden är så extremt tunn, visar Jan Lindo. Tre tusendels millimeter, det motsvarar ett hårstrå som är kluvet 5–7 gånger.

Med hög precision
En varp bestod i sin tur av mellan 5 000 och 7 000 trådar och med hjälp av de intrikata Jacquard­spolarna, kunde mönster, eller bilder vävas med en precision som motsvarar 13 000 dpi, för att använda modernt dataspråk.

– Jacquardspolarna kommer från Frankrike, det rådde exportförbud på dem, och det var förbjudet för utlänningar att vistas i de franska sidenväverierna, berättar Jan Lindo.

– Men den unge KA Almgren smugglade ut dem från Lyon i konjaksfat och russinlådor, det står i hans dagböcker.

Början till revolution
Med Jacquardmaskinerna förändrades hela textilarbetet, och blev en början till den industriella revolutionen i Sverige. Jan Lindo går så långt som att beskriva Jacquardmatriserna som föregångare till hålkorten och vävstolarna som en form av datamaskiner.

– Men 1974 gick det inte längre. Då lades arbetet ner  även här på Almgrens – det största och sista väveriet i norra Europa.

Annika Ahlefelt 08-462 28 04
annika.ahlefelt@kyrkanstidning.se