Bönen kan beskrivas som ett kristet carpe diem

Ibland går kyrkoåret i otakt med samtiden. Adventstidens reklamjinglar som vill få oss att handla mer och det Jesus säger när han sjunger ut i söndagens evangelietext har helt olika hastighet. Det beror på att de inte delar samma tidsperspektiv. Reklamjinglarna spelas inte längre än till mellandagarna. Jesus får vi däremot lyssna till ända in i evigheten.

”Var på er vakt”, säger Jesus, ”så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer”. De allra flesta av oss är som mest mottagliga för sådana budskap någon gång omkring nyår och trettonhelgen. Då kan vi drabbas av rådlöshet inför höga julklappasräkningar och ångest över omåttligt ätande och drickande som medfört viktuppgång. Den tiden på året är påfallande många svenskar motiverade för botgöring på gymmet och förbättrade levnadsvanor.

I kyrkans liv ligger vi lite före vår tid. Redan på den andra söndagen i advent lyfter vi fram betydelsen av goda behärskartekniker. Jesus talar om hur vi ska leva nu för att inte blir skräckfyllt överraskade när Guds rike en gång blir den enda verkligheten. Han föreställer sig inte att vi på egen hand ska klara av att hålla vällovliga nyårslöftet som vi avger i början på kyrkoåret. Uthållighetens och tröstens Gud måste hjälpa oss.

”Be att ni får kraft”, säger Jesus, ”och kan stå upprätta inför Människosonen.” Kanske var det den versen som Vilhelm Ekelund tänkte på när han skrev ”Vill du hålla dig upprätt så fall på knä.” Advent är knäfallens tid. Kyrkoårets rytm inspirerar oss till julstädning i våra liv. I vår tradition kan man säga att alla städningsord – alla ord som talar om omvändelse, bekännelse, bättring och helgelse – bara har tre bokstäver. De tre bokstäverna är B-Ö-N.

Bön är en dialog mellan två olika tidsperspektiv. Den som ber länkar samman sitt liv med Kristus och fångar på så sätt in Guds evighet i nuet. Eller rättare sagt: Den som ber låter sig fångas av Jesus i nuet. Bön kan därför beskrivas som ett kristet carpe diem. Den som ber står med en fot på jorden och den andra i evigheten. Genom dialogen med Kristus kommer Guds rike nära redan här och nu.

I vår tid är det inte alltid så lätt att ta sig tid att be. Det är ett bekymmer eftersom bön går hand i hand med en särskild form av vakenhet, en livgivande vaksamhet, precis som Jesus antyder i söndagens evangelietext. Den som vilar i Guds blick vet att de begränsade tidsperspektiv som vi människor gärna laborerar med inte är allenarådande. Ur evighetens synvinkel får livets bekymmer ibland andra proportioner.

Det finns en amerikansk podcast som vill hjälpa oss människor att vara på vår vakt mot begränsande tidsperspektiv som fördunklar våra sinnen. Den heter ”Daily Disconnect” (daglig frånkoppling) och går helt enkelt ut på att blippande människor som springer runt i ekorrhjulet för ett ögonblick ska använda telefonen till att koppla upp sig mot evigheten. Den uppkopplingen ger vidgade vyer och låter Guds rike göra ytterligare nedslag i vår jordiska verklighet.

Så här års är många av oss ovanligt mottagliga för budskap som handlar om vikten av återhämtning och behovet av kvalitetstid tillsammans med dem som står oss nära. Den andra söndagen i advent påminner oss om att Jesus står oss nära. Vi får förbereda oss både inför julen och evigheten genom att återhämta oss tillsammans med honom.

I vår tid är det inte alltid så lätt att ta sig tid att be, skriver Karin Johannesson. Carmelitsystrarnas podcast Daily Disconnect är ett sätt att koppla upp sig mot evigheten. Foto: Mikael M Johansson

Karin Johannesson

präst