EFTERTANKE. Någon magisk änglamakt verkar inte vara i sikte. Istället får vi leta efter änglalika människor som förmår bekämpa ondska och stå för fred, godhet och hopp, också när det är farligt. En favoritmänniskoängel som inspirerat mig och många andra är Desmond Tutu, skriver prästen Maria Ottensten i veckans eftertanke.
Låt oss gå i frid, som Guds älskade barn.
När vägen är svår, må vi känna att Kristus vandrar med oss.
När vägen är lång, må Guds goda Ande bära oss.
När vägen är farlig, må Gud skyddsänglar omsluta oss. AMEN
Den bönen använder jag ofta, och inte sällan ser jag leenden leka i mungipan på människor när de hör orden om skyddsänglarna. Tanken på skyddsänglar är lockande, och vi är nog många som vill tro på dem.
Och änglar finns, inte minst som prydnadssaker. På mig utövar de emellanåt en stor lockelse och i sovrumsfönstret hänger det en spontanköpt, vacker ängel i blyinfattat glas.
Men som teolog med behov av reda i trosföreställningarna vet jag inte riktigt om jag egentligen tror på änglar.
Gud, tror jag på, och Jesus och den heliga Anden. Jag tror också att vi människor kan erfara gudomlig närvaro, ana hur Anden leder oss och hur Kristus delar våra liv. Jag tror att vår vardag är fylld av något som man skulle kunna kalla ”hål” där aningar av det himmelska sipprar in i det vardagsgrå, som gemenskap, glädje, fördjupning, kärlek och aning.
Men änglar, någon slags väsen mellan himmel och jord, som klättrar upp och ner på stegar, som i berättelsen om Jakob ur söndagens gammaltestamentliga text? Väsen som springer med bud mellan Gud och människa? Jag vet inte.
Ändå hänger ängeln där i sovrumsfönstret och jag fortsätter be: ”när vägen är farlig, må Guds skyddsänglar omsluta oss.”
Kanske är föreställningen om änglar ett slags uttryck för det osägbara snarare än det övernaturliga. Som för Jakob när han är på flykt undan sin arge tvillingbror Esau, på väg hem till sin morbror.
Mitt i flykten när han lagt sig att sova på marken med huvudet på en sten händer det. I drömmen kommer änglarna och säger: ”Var inte rädd!”
På söndag möter vi också ärkeängeln Mikael, som gett denna söndag sitt namn. Han är ingen liten gullig ängel som klättrar på en stege, utan en kraftfull gestalt som strider mot draken och nedkämpar ondskan.
En kraftfull, gudomlig drömgestalt som skulle kunna bekämpa ondskan och bringa ordning och fred i världspolitiken – ja tack!
Men någon sådan magisk änglamakt verkar inte vara i sikte så kanske får vi istället inspireras av bilderna av änglar för att söka efter människor, som precis som de är budbärare från Gud.
Det är kanske sådana budbärare vi ska koncentrera oss på att leta efter och eftersträva likhet med – snarare än att fundera så mycket på om det finns några övernaturliga änglaväsen.
Vi får leta efter de änglalika, som förmår bekämpa ondska och stå för fred, godhet och hopp, också när det är farligt.
En favoritmänniskoängel som inspirerat mig och många andra är Desmond Tutu. Långt innan någon kunde tro att apartheid skulle falla, förkunnade han att den regimen var förlorare och han satte ord på hoppet för så många människor i en hopplös situation.
Han och andra människoänglar får tillsammans med berättelser, bilder och böner om de mer sagolika änglarna låta oss ana en större verklighet, en kärlek och ett beskydd som följer oss på vägen i vår oroliga tid. Och en psalm av Desmond Tutu kan ge oss hopp:
Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, livet segrar till slut.
Segern är vår, seger vi får genom hans kärlek. Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.
Maria Ottensten
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR