Det är rätt att göra motstånd

– Jag är opinionsbildande och agendasättande, absolut. Jag är ofta extremt polemisk när jag skriver, men det är meningen.

Sofia Lilly Jönsson är en röst som få som följer med i den kyrkliga debatten har kunnat missa. Hon är kulturskribent i Svenska Dagbladet och startade 2012 kulturtidskriften Evangelium. Hon beskriver sig som en kyrklig systemkritiker.

För detta kommer hon den 17 december att ta emot Timmermansordens stipendium till Bo Setterlinds minne. I motiveringen lyfts bland annat ”hennes rättframma värnande om Svenska kyrkans tros- och kulturarv och om de kristna grundvärdena”.

I höstas drog hon igång ett nytt projekt: läsarfinansierad kommenterande kyrkojournalistik. Med hjälp av den nätbaserade insamlingsplattformen Patreon vill hon samla en bas av läsare som är villiga att regelbundet betala för hennes texter. Men texterna kommer att vara tillgängliga för alla.

– Jag skriver en del om Svenska kyrkan i SvD och på sociala medier. Men jag saknar att kunna skriva längre och fler facktexter. Och då vill jag inte göra det gratis, jag vill kunna lägga tid på research.

Och fredagen före första advent publicerade hon sin första artikel på sajten. Med avstamp i #tacogate och julen skriver hon om evangeliet och om bilden som Svenska kyrkan kommunicerar av sig själv.

– Jag gör detta som ett experiment. Men i Svenska kyrkan är folk vana vid att alla får lön. Man vill inte betala extra för något. Men om man vill ha systemkritik i en större mening kan det inte vara systemet som bär fram den.

Sofia Lilly Jönsson blev troende påsken 2006, i Flemingsbergs kyrka i sydvästra Stockholm.

– Det var då det gick upp för mig att Jesus lever.

– Min bakgrund är sekulärt kulturkristen. Jag är döpt, har gått söndagsskola och är konfirmerad. Dessutom gick jag i Adolf Fredriks musikklasser där vi sjöng mycket kyrklig musik. Det är väl någon slags indoktrinering.

Påsken 2006 var Sofia Lilly Jönsson ”ganska vilse”, säger hon. Allt kändes svart.

– Jag upplevde att Jesus räddade mig, på botten fanns ett ljus. Jag blev frälst i den bokstavliga betydelsen av ordet, vilket känns lite lyxigt. Man kan säkert psykologisera om det, men som troende är jag bara tacksam.

Efter upplevelsen av att ha kommit till tro börjar Sofia Lilly Jönssons engagemang i Svenska kyrkan. I bagaget har hon en musiklärarutbildning. Hon gick Svenska kyrkans grundkurs med siktet inställt på att bli församlingspedagog och gjorde praktik i församling. Men 2009 bestämmer hon sig istället för att säga upp sitt medlemskap.

– Jag gick ur kyrkan i januari för att ingen skulle kunna säga att jag gjorde det för att spara pengar. Det handlade om att rädda en tro.

– Kyrkan visade sig vara väldigt profan. Många präster är upptagna med sina meritförteckningar, hur de ska avancera i kyrkans organisation. Det var så smutsigt. Jag kände inte igen någonting av det jag läste om kyrkan i Apostlagärningarna. Det kom till en punkt där jag var tvungen att välja väg.

Men med den inskickade utträdesblanketten dog inte hennes engagemang för Svenska kyrkan. Snarare verkar det ha intensifierats. Hon vill rädda Svenska kyrkan från den egna sekulariseringen.

– Genom det jag skriver får fler upp ögonen för vad som händer i Svenska kyrkan. Jag vet att andra journalister läser det jag skriver, och så får jag många läsarbrev.

Handboksstriden och den uppmärksamhet det har rönt i Kultursverige ger systemkritikerna bollchans tycker Sofia Lilly Jönsson.

– Men få verkar kunna spela spelet. Det är så frustrerande. Jag har fått jobba mig fram till den position jag har idag. Men istället för att ta chansen sitter många kvar i sitt gnäll och känner att slaget är förlorat. Det finns många som kallar sig kyrkokritiker, men som snarare är kyrkokverulanter.

– Istället för att be makthavarna om förändring är det nu läge att mobilisera på ett konstruktivt sätt. På samma sätt som fader Gunnar Rosendal gjorde på sin tid. Det handlar inte om att stå och råskälla, utan om en konstruktiv systemkritik: vi måste ut och debattera, hålla seminarier och bibelstudier. Det kan vara roligt med kritik, säger hon.

Under samtalet med Kyrkans Tidning återkommer Sofia Lilly Jönsson ofta till den högkyrkliga rörelsens samtida och dåtida profiler. Jämte fader Gunnar dyker bland andra Dag Sandahl, Markus Hagberg och Mikael Löwegren upp i hennes resonemang.

– Jag är nog ganska borgerligt kulturell och känner mig hemma bland högkyrklighetens lärda och intellektuella. Sedan har jag en ganska högkyrklig kyrkosyn, Svenska kyrkan är en del av den katolska kyrkan, säger hon och tillägger att hon tror att högkyrkliga kommuniteter såväl som samkönade par och kvinnliga präster ryms i den kyrkan.

– På det viset är det synd att många av kyrkans kritiker står till höger politiskt. De hade kanske behövt läsa lite Marx och inse att de förtrycktas befrielse ligger i deras egna händer.

Sofia Lilly Jönsson vill inte låta sig sorteras in ett fack. Hon berättar i förbifarten att hon har arbetat på Vänsterpartiets partikansli.

– Jag är nog mer oberoende än många kanske tror. De tror att jag är emot just dem, men jag är kärv mot de flesta och ser ofta problem. När de politiska partierna buskör systemet och saknar känsla för kyrkans väsen blir jag rasande och skriver ”jävla sossar” på Twitter.

– Jag funderar över den vreden. Kvalitativt gynnar den kanske inte saken, men den är inte konstruerad.

Som skribent står hennes lojalitet inte till Svenska kyrkan, utan till läsaren. Vad som gynnar kyrkan försöker hon att inte tänka på. Och inte heller är det synd om organisationen när den får utstå kritik.

– Men bakom allt mitt härjande finns en lidelse, jag vill väl. Men jag tror att det vore nyttigt för Svenska kyrkan att bli en mindre och fattigare kyrka. Ett rimligare medlemsantal vore runt 20 procent.

Fotnot: ”Katolsk” betyder ”universell” eller ”allmän”. Svenska kyrkan är katolsk i den bemärkelsen att hon är allmänkyrklig och en del av den världsvida kyrkan, snarare än nationell.