Det börjar inte med livet utan med döden

Döden och livet är söndagens tema. I vardagligt tal brukar vi säga livet och döden. När man vänder på ordföljden belyser man att ur död kommer liv. I stället för att betona att livet alltid slutar i döden. Från död till liv väcker hopp och mod. Från liv till död väcker smärta och separationsångest.

När jag läser söndagens evangelietext om hur Jesus uppväcker Lasaros blir jag först av allt illa berörd. Att uppväcka någon som är död, det känns riktigt konstigt. Ja, men det låg i Jesu gudomliga makt misstänker jag att en hel del invänder. Okej, varför bråka om det. Jag känner mig ganska trygg med att jag inte behöver tro på det om jag inte vill eller kan. Jag gillar ju Tomas Tvivlaren. Jag tycker att det finns något gott i hans skepsis.

Nu funderar jag över vad jag verkligen tror? Hur min tro ser ut? Vad som är viktigt i min tro? Jag spetsar till det; Vad är omistligt för mig i min tro?

Jag fortsätter att läsa evangelietexten om Marta, Maria och Lasaros. Där står det: ”När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta”. Senare står det att också Jesus grät när han såg att Lasaros var död.

Nu blir jag verkligen träffad av texten. Jag blir träffad av att Jesus visade starka känslor. Träffad av att Jesus fäste sig vid människor. Att fästa sig, att vara beroende av någon är också att vara sårbar. Här visar Jesus verkligen sårbarhet. Jag får nypa mig i armen för att verkligen våga tro att Jesus var beroende och relaterade precis som vi.

Jag blir i samma stund väldigt arg på den traditionella kyrkliga beskrivningen av Jesus som någon som står långt över oss människor. Denna ständiga betoning av att Jesus var en helt annan sort, människa men ändå inte med mänskliga begränsningar. Det är ängsligt på något sätt. En alltför teoretisk konstruktion. Beskrivningen av det gudomliga som något som står över mänskliga känslor kan baske mig vara skadlig.

Jag tror att vi människor mår bra av att bli vän med alla våra känslor. Det vill jag gärna lyfta fram. Det känns omistligt för mig. Det är ett hårt arbete att våga känna det jag känner istället för att sätta mig över och behärska känslorna. Att klara av att känna alla mina känslor och klara av att hålla dem i min famn, det tror jag på. Det känns sant och verklighetsnära.

Därför tröstar det mig att Jesus blev så upprörd att han väckte Lasaros till liv igen. Det viktiga för mig är inte huruvida Lasaros steg ut ur graven eller inte. Det viktiga för mig är att Jesus greps av sitt medlidande. Släppte fram så starka känslor.

Jag har fäst mig vid Janis Joplins framförande av ”Me and Bobby McGee”. På svenska ”Anna och jag” med Lalla Hansson. Särskilt vid denna strof ” … jag skulle byta varje morgondag mot en enda av de dar, då jag och Anna sjöng och skrattade som barn”. För mig är det starka känslor om kärlek.

Jag vill också citera Grundtvig i psalm 258; ”O, kärlek som är, det eviga livet i växlingen här”. Döden och Livet och Kärleken.

Maria Hjortstorp
diakon