Funna av Gud kan vi finna oss själva och när vi finner oss själva kan vi också finna Gud. Det är väl som det ska vara att ordet ”mission” liknar ordet ”missing”, skriver Esbjörn Hagberg i veckans Eftertanke.
Hon visste vad hon talade om. Själv hade hon varit redaktör för en dejtingsajt och där sett människor presentera sin bild av sig själva. Journalistens slutsats tydde på att hon förlorat de flesta illusioner om hur vi människor är. ”De ljuger friskt. För det är det folk gör. De ljuger om vilka de är, för de vet inte vilka de är, och det de vet är de för väluppfostrade för att påbörda främlingar.”
Det tycks lätt att förlora sig själv. Om vi dessutom är drabbade av vår kulturs tre stora frestelser är det lätt att komma bort ifrån sig själv: ytligheten, hastigheten och likgiltigheten. Ytligheten som gör oss platta, hastigheten som gör oss tomma, likgiltigheten som gör oss kalla.
När dessa tre får samverka faller vi sönder i bitar. Vi blir vilse i relation till oss själva och den Gud som är alltings ursprung och mål. Vi blir ensamma med oss själva utan karta och kompass. Samtidigt försöker vi hitta oss själva.
”Jag vill skapa mitt eget varumärke”, säger somliga. ”Jag vill skapa min egen profil”, säger andra. Så försöker vi presentera den bild som vi hoppas att någon ska älska och attraheras av. Mycket går väl bra ända till den dagen när frågan som en bumerang kommer tillbaka: Vem är jag egentligen? Vem är jag bakom alla bilder av mig själv?
Det var gripande att för några år sedan i ett offentligt samtal möta den norske massmördaren Anders Behring Breiviks försvarsadvokat, Geir Lippestad. Han berättade om erfarenheten att dagligen tvingas lyssna till Breiviks makabra människosyn och världsbild och dessutom ständigt utsättas för medias synpunkter.
Lippestad berättade hur han nästan varje dag behövde samla sina medarbetare för att de skulle påminna varandra om sina djupaste värderingar. Han kände till risken att innan man själv vet ordet av, kan man förlora sig själv.
Det var för att de fromma var så upprörda som Jesus berättade liknelsen om herden som lämnar 99 får för att finna ett enda som förlorats. De hade tydligen svårare än andra att förstå varför Jesus hellre tycktes välja umgänge med tjuvar och prostituerade än med de moraliskt oantastliga.
En sak kan liknelsen lära oss: Gud är annorlunda än den japanske pappa som härom året tog sin busige son, som kastat stenar på bilar, och lämnade honom ute i skogen. Det tog sex dagar innan räddningspatrullerna hittade pojken.
Sådan är inte Gud, säger texterna. Inte ens mot den mest busige. Gud är precis tvärtom. Gud ger aldrig upp. Detta är Bibelns stora tema. Trots våra svek och ständiga misslyckanden upphör inte Gud att söka oss för att befria och upprätta. Anslaget finns redan i Bibelns början där det berättas om hur Gud går skallgång i paradiset för att finna den Adam som tappat bort sig själv och skamset gömmer sig. Gud ger sig inte förrän Adam svarat.
En grupp studenter prövade en gång nya namn på Svenska kyrkan. Det kom flera förslag: Lutherska, Evangeliska eller Svenska folkkyrkan. Det bästa förslaget visade sig upptaget: Missing People!
Om Missing People läser jag: ”Vi arrangerar på kort tid skallgångar för att rädda liv och snabbt mobilisera stora sök.” Vilken underbar bild av kyrkan! Å ena sidan är vi alla ”missing people” och tillhör de vilsna, å andra sidan får vi som kyrka vara Guds röst som kallar till sig varje människa som förlorat sig själv.
Funna av Gud kan vi finna oss själva och när vi finner oss själva kan vi också finna Gud. Det är väl som det ska vara att ordet ”mission” liknar ordet ”missing”.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR