”En försoning som aldrig når fram till evangeliet”

Jag känner igen mig i Camilla Lifs utläggning av Luthers Simul justus et peccator i KT nr 12/17. Det är verkligen trösterikt att få försonas med dubbelheten av gott och ont hos sig själv. Och det är sant att det är en hjälp till realism, en hjälp att överse med brister samtidigt som jag ser kvalitéerna hos mig själv och andra.

Men jag blir frustrerad, för om jag förstått något av det evangelium som Luther nyupptäckte, så handlar simul justus et peccator – och försoningen – om något annat. Den handlar inte om att människan är både ljus och mörk, om accepterande av ett slags 50/50-verklighet, utan om en annan, mycket radikalare, samtidighet.

Den förståelse av simul som beskrivs i artikeln når tyvärr aldrig fram till själva evangeliet. Artikeln beskriver den dubbelhet vi som människor bär eftersom vi både är skapade till Guds avbilder och avspeglar honom, men också är skadade genom upproret och synden. Nog så viktigt – men den handlar inte om det evangelium som Luther förkunnar, inte om den försoning som är evangeliets hjärtslag.

Det radikala i Luthers förståelse av evangeliet om att vi förklaras rättfärdiga, färdiga med det rätta, för Kristi skull, går förlorat. Luthers simul handlar i stället om att jag som Guds avbild är skadad, fallen för att använda ett klassiskt ord, och därför när det gäller min möjlighet till räddning och gemenskap med Gud, står inför Gud som syndare, 100 procent oförmögen att rädda mig själv.

Men tack vare Kristi försoning kan Gud skänka mig Kristi fullkomlighet och rättfärdighet till 100 procent, så att jag passar så väl för obehindrad och evig gemenskap med Gud.

Därför är jag med avseende på min frälsning ”simul justus et peccator”, samtidigt 100 procent rättfärdig och 100 procent syndare. Och det innebär att jag med stor frimodighet både kan möta min och andras dubbelhet utan att bli nedslagen därför att jag hela tiden är försonad med Gud, rättfärdig och helig i Guds ögon.

Jag kan kämpa mot det onda både inom och utom mig utan att förtvivlas, för Gud står odelat vid min sida. Jag slipper att försöka prestera för att göra Gud vänligt inställd, utan får leva i 100 procent beroende av Guds förlåtelse och öva mig att till 100 procent lita på Guds löfte om att jag är alltid hans.

Stefan Holmström
Präst, EFS missionsföreståndare