Ett är nödvändigt: Guds helhet bortom mitt förstånd

Jag är så nöjd med min nya plånbok. Den är lagom stor och har små fack som rymmer det jag behöver. Bankkort som jag kan betala med. Ett körkort som kan visa vem jag är. Gymkort. Några plåster och en decinficerande våtservett för uppskrapade småbarnsknän. Även en ballong som kan blåsas upp när någon liten behöver det.

Att titta ner i den nya, blå plånboken är som att se en bild av mitt liv. Begränsade resurser som behöver prioriteras och fördelas. Mitt ansikte och min identitet. Kroppen och träningen. En påminnelse också om det som skaver och sårar, och den omsorg som jag vill ge och som jag behöver. Och utrymmet för det lättsamma och lekfulla, glädjen och barnen.

Mycket av livet ryms på något sätt där i. Många bitar, skärvor, delar. Men vad är det som styr i mitt liv hur de används och får mening? Vad är det som håller ihop innehållet till en helhet?

Ett är nödvändigt. Så lyder temat för kyrkoårets femtonde söndag efter trefaldighet. I texterna möter vi bland annat Marta som bjuder in Jesus till sitt hem. Hennes syster, Maria, som bor under samma tak, stannar upp för att lyssna till Jesus. Marta blir irriterad för att hon får göra allt hushållsarbete medan Maria sitter stilla vid Jesus fötter. Utan Martas inbjudan och ansvarstagande hade det kanske inte blivit något möte alls. Men Jesus berömmer ändå Marias prioritering. Han säger att det ska inte tas ifrån henne.

Mina tankar rör sig tillbaka till plåstren, ballongen och barnen. Ända sedan våra barn föddes har de varit i en slags separationsprocess. Upptäcktsresan att de är egna individer med egna viljor och intressen. Att börja ta kliv utan mamma och pappas närvaro och händer. Växa in i skolans värld med nya krav och utmaningar. Och det är som det ska, tänker jag.

Men separationen kan gå för långt. Utan motvikt tror jag att den kan bli till grogrund för ensamhet, oro och ett själviskt knutet jag.

Att växa upp är i det perspektivet en omvälvande förändring från där livet för oss alla en gång började – i vår mammas mage. Totalt omslutna av hennes kroppsvärme, andning och puls. Och lika omöjligt som det var för oss som foster i magen att förstå vår mor, så tänker jag att också Gud, den stora helheten, är förunderligt nära och samtidigt bortom vårt förstånd.

I denna väv av konkret närhet och gåtfull spegelbild lever vi – separata individer som djupt hör samman. Likt Marta kan vi öppna vår dörr, bjuda in och skapa förutsättningar för möte. Likt Maria kan vi sätta oss ner i stillhet och ana Guds värme, andning och puls som bär oss genom liv och död, tid och rum.

Söndagens tema – ett är nödvändigt – är för mig att minnas, vidröra, att behålla kontakten med just detta. Mitt i allas våra separationsprocesser och egna små föränderliga ”jag är”, vilar vi i ett långt mycket större ”Jag är.” Guds stora helhet bortom mitt förstånd. Tillsammans. Och i den tilliten kan trygghet och medmänsklighet växa. Där får min blå plånboks delar riktning och mening. Bankkorten, plåster och ballonger.

Med orden från Psaltaren 139: ”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.”