Förlåtelsen bortom floskler

”Vi måste kunna förlåta sådana här hemska handlingar”. Citatet, som under helgen efter terrorattentatet på Drottninggatan fick stor spridning på sociala medier, tillskrevs Stockholms domprost Hans Ulfvebrand. Han påstods ha yttrat orden under SVT:s morgonsändning dagen efter attacken. Men citatet var falskt.

Trots det twittrade Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof ut en bild där citatet klippts in i en stillbild från domprostens medverkan i SVT efter attentatet. Lögnen fick ytterligare spridning och människor upprördes över vad domprosten påstods ha sagt.

Svenska kyrkan dementerade direkt. Likaså SVT. Men då var debatten om att förlåta det oförlåtliga redan i full gång. Några påpekade att även om citatet var falskt är innebörden inte främmande för kyrkan och Jesu Kristi radikala budskap om förlåtelse. Men för de allra flesta framstod fejkcitatets budskap som verklighetsfrånvänt.

Mot bakgrund av förlåtelsediskussionen som sprang fram ur fejkcitatet skrev frilansjournalisten Sofia Lilly Jönsson en artikel Svenska Dagbladet med rubriken ”Många vet inte vad förlåtelse är”.

Med utgångspunkt i Romarbrevet 12, som någon skrivit på plywoodskivan vid attentatsplatsen, skriver hon om den kristna förlåtelsen. Hon skriver om begreppsförvirringen i det sekulära Sverige. ”Man tolkar förlåtelse som överslätande och kärlek som känslor, att tycka om någon, vilja vara med den.”

Därefter redogör hon för kyrkans syn på syndabekännelse, förlåtelse och försoning. ”Förlåtelse är inte att inte utkräva ansvar. Förlåtelse är inte att släta över. Men motsatsen till förlåtelse är hämnd, en våldspiral som aldrig tar slut”.

På domprost Hans Ulfvebrands tjänsterum i Gamla stan ligger Sofia Lilly Jönssons artikel uppslagen.

– Det här är bra, säger han och pekar på tidningen.

– Jag hävdar att Sofia Lilly Jönssons artikel är ett utmärkt underlag för samtal i alla kyrkliga miljöer.

Hans Ulfvebrand säger att jag gärna får skriva att han sagt just så.

– Vi inom kyrkan måste arbeta med grundhet och floskler. Därför är Romarbrevet 12 så bra, eftersom det är tydligt.

Domprosten slår upp sin Bibel och läser högt. Han stannar upp vid orden i 19:e versen som lyder ” Ta inte rätten i egna händer”.

– Vilken plats har förlåtelsen? Jag tänker på Lasse Lucidors psalmvers: ”den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.” Det är Gud som dömer, inte jag. Jag har inte mandat att ta rätten i egna händer. Som präst är jag satt i försoningens tjänst, men det är Gud som försonar.

Varför tror du att det påstådda citatet om förlåtelse möttes av så starka reaktioner? Det är ju något en präst skulle kunna säga.

– Jag skulle aldrig ha sagt så i den situationen som rådde då. Man ska inte slarva med orden, det är Gud som förlåter. Förlåtelse kan ges inom biktens ramar där prästen under den totala tystnadsplikten har uppdraget att leda människan till försoning med Gud och sig själv. I samband med bikten kan prästen även ge råd, uppmuntran och förmaningar.

– Men i kölvattnet av allt slås jag av hur lite vi i allmänhet vet om de kristna begreppen innehåll och innebörd. Därför sporrar Sofia Lilly Jönssons artikel mig till att vilja samtala mer om personlig tro och ge verktyg till fördjupning i de kristna och bibliska texterna.

Tror du att kyrkan ibland undviker att tala med ”stororden” och istället tar till floskler?

– Ja. Jag är självkritisk mot mina egna floskler. Vi som kyrka måste arbeta med vår egen begreppsapparat. Vad betyder det och hur gör man för att förlåta på djupet? Detta är något jag måste arbeta med varje dag.

– Ska vi kunna tala om stororden måste vi själva först bearbeta dem och träna oss i att leva i dem. Men de största orden ska inte uttalas så mycket som de ska lyssnas till.

Hans Ulfvebrand berättar att han, sedan Richard Jomshof spred ut citatet, själv funderat en del över förlåtelse och försoning. Det är särskilt allvarligt eftersom Richard Jomshof är folkvald, menar domprosten.

– Jag skulle vilja samtala med honom. Hur tänkte han när han spred en lögn om mig? Jag tror på samtalet.

– Ibland måste samtal pågå hela livet. Jag har varit med om att en person som gjort mig illa bad mig om förlåtelse från sin dödsbädd. Och där måste jag arbeta vidare med att försonas. Som kristen måste jag leva varje dag i disciplinerad bön och överlåtelse.

Mot bakgrund av reaktionerna på det fejkade citatet: hur ska kyrkan förhålla sig till det radikala budskapet om förlåtelse?

– Jag tror absolut att kyrkan måste hävda det radikala förlåtelsebudskapet. Men det har aldrig talat till alla människor. Men ibland, ja inte sällan, är det bättre att tala till Gud om människor än till människor om Gud. Min uppgift som präst är att överlämna alla människor i Guds hand.