EFTERTANKE. När rösterna som vill få oss att sluta växer sig starka, de som vill döva tonen från himlen och våra tack till Gud, och vi kanske backar, då mullrar stenarna av himlens ton, skriver Fredrik Hollertz.
Under min tid som präst har jag lärt känna många syrisk-ortodoxa systrar och bröder, något jag delar med många andra i Svenska kyrkan runtom i landet.
När de första syrisk-ortodoxa kom till Sverige blev ofta Svenska kyrkan det andliga hemmet innan det fanns tillräckligt med präster i den egna traditionen och man kunde bilda egna församlingar. En del har också valt att bli medlemmar i vår kyrka.
Många bär en djup tacksamhet för att vi öppnade våra kyrkor och betraktar dem i bästa mening som sina egna. Två ganska olika traditioner hör nu ihop genom migrationens nyck eller kanske mer Guds försyn som en gåva till varandra.
Med tiden när jag började lära känna mina syrisk-ortodoxa vänner lite mer börjar jag notera en del detaljer. Jag märkte för en tid sedan att när jag brukade fråga hur de mådde brukade de alltid börja med: ”Tacka(r) Gud”. Det spelade inte så stor roll om de hade det tufft eller det hade gått bra. Alltid ”Tacka Gud”. Aldrig lämnades Gud utanför. Gud var och är alltid med.
När jag nu börjat lära mig lite suryoyo, de syrisk-ortodoxas språk (nära sammankopplat med det språk Jesus själv talade) märker jag hur det genomsyras av Guds självklara närvaro.
Ordet för ”Grattis” är mer en önskan om att Gud ska ge välgång och ”Jag beklagar sorgen” är egentligen en bön om att Gud skall förbarma sig. För mig blev det ett exempel på Kolosserbrevets ord: Låt allt vad ni gör i ord och handling ske i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom.
Men inte bara det. När Gud bärs med i språket är det kanske inte alltid medvetet utan något som bara sägs. Men blir då inte ändå språket till en sten som ropar – som påminner om den Välsignande konungen som kommer i Herrens namn? Givetvis är detta inte unikt – det finns också spår i svenskan av sådant men alltmer dolt.
Säkert har andra upptäckt liknande fenomen i andra språk och kulturer. Men för mig blev mötet med språkbruket hos mina vänner en viktig påminnelse, en sten som ropade. Att låta Gud få vara med i allt, att tillåta Gud ta plats i det mest vardagliga.
Livet är ett, inte delat mellan olika sfärer. Gud är med i det enda livet för han ger det nya livet. Om jag en gång välkomnat Kristi ord med all sin vishet och hans försoning in mitt liv så missar jag gåvans kraft om jag aldrig eller sällan släpper fram det.
För det är något jag kan tacka för i alla delar av livet – Den gåva som givits mänskligheten – den älskade sonen Jesus Kristus som älskar oss, sänd för världens liv. Därför, när livet rullar på, kanske det inte är så dumt att plocka in Gud när jag talar med andra och när jag tänker.
Det kanske inte är så dumt att låta allt ske i Herren Jesu namn på ett ganska konkret sätt. För det hjälper mig att ta med det in i tanken och ända in i hjärtat.
Aldrig förstummas tonen från himlen sjunger vi i Härlig är jorden. Tillåt den tonen att få växa i dig. Prisa ljudligt Gud i din glädje.
Det handlar inte om att förneka missljuden eller de falska tonerna. Det handlar istället om att säga, ja sjunga, gång på gång: Det är inte allt – jag vet att det finns mer, det finns något, ja någon, att tacka för.
När rösterna som vill få oss att sluta växer sig starka, de som vill döva tonen från himlen och våra tack till Gud, och vi kanske backar, då mullrar stenarna av himlens ton. Vilken tröst. Sök alltid stenarna. Lyssna till dem och börjar ropa igen.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR