I skidspåret berättas om avgörande möten med Jesus

Plötsligt förändrades hela livet för den danska journalisten Charlotte Rørth. I boken Jag mötte Jesus. En motvilligt troendes bekännelser berättar hon vad det var som hände. En landsortskyrka i spanska Úbeda är skådeplatsen för ett märkligt skeende som får Rørth att intressera sig för något som hon menar är tabu i Skandinavien: religiösa upplevelser. Vad är egentligen en religiös erfarenhet? Vem vågar säga att hon har varit med om något sådant?

I Kyndelsmässodagens evangelietext får vi möta Hanna och Symeon. De berättar frimodigt om en högst vardaglig händelse som inträffade en dag när de som vanligt befann sig i Jerusalems tempel. En sanningsenlig titel på deras bok skulle kunna vara Vi mötte Messias.

När Maria och Josef bär fram Jesus inför Herren ser den fromme Symeon och den profetiskt begåvade Hanna uppenbarelsens ljus och världens befrielse från mörkrets makter i det lilla barnets gestalt. På Kyndelsmässodagen får vi stämma in i deras lovsånger. Vi får dela deras erfarenhet och göra den till vår.

Att dela religiösa upplevelser eller erfarenheter är inte det lättaste för oss privatiserade svenskar. Det har mina tre vintrar som skidpräst i norra Värmland lärt mig. Många tar chansen att byta några ord med prästen om hon korsar deras väg i spåret eller på lunchrestaurangen.

Samtalen inleds ofta på ungefär samma sätt. ”En skidpräst! Så originellt! Vad gör en sådan präst?” Hon pratar med folk som vill prata med henne och så firar hon gudstjänst ute i snön. ”Så spännande! Vad vill folk prata med en präst om?” Lite allt möjligt. Vad vill du prata om?

Lite allt möjligt är i själva verket påfallande ofta samma sak. Människor vill prata om relationsproblem och religiösa upplevelser om det dyker upp en präst på ett oväntat ställe. Sett ur kyrkans perspektiv vittnar detta ibland om ett tankeväckande relationsproblem. I skidspår och slalombackar finns de som kan berätta om överraskande och livsavgörande möten med Jesus.

Deras berättelser väcker ibland samma fråga som Maria Küchen tangerar i en recension av Charlotte Rørths bok. Hur kommer det sig att alla människor som vittnar om att Jesus har korsat deras spår inte upptäcker att evangeliet och kyrkans gudstjänstfirande låter dem möta samma person ständigt på nytt?

På Kyndelsmässodagen kan lite kyrklig självrannsakan vara på sin plats. Berättar vi lika frimodigt om Jesus som Hanna gjorde? Hon hjälpte människor att se uppenbarelsens ljus genom att tala om barnet. Talar vi lika uthålligt om Jesus eller tystas vi så lätt att vi gör det obefogat svårt för den som längtar efter att få lära känna honom?

Varje gudstjänst i varenda landsortskyrka över hela världen är skådeplatsen för människors livsavgörande möten med Jesus. Kristus är i brödet, vinet, Ordet och gemenskapen även om vi inte alltid känner eller upplever något särskilt när vi firar gudstjänst. Får denna utlovade närvaro oss att lovsjunga lika högt som Symeon eller har vi som kyrka blivit så blasé att vi tror att det måste till något utöver det vanliga för att människor ska kunna möta Gud?

Symeons lovsång övergår i insikten att det inte alltid är så lätt att ha med Jesus att göra eftersom han blottlägger människors innersta tankar lika effektivt som ett svärdshugg. Hur undviker vi att falla för frestelsen att anpassa Jesus efter våra egna mått och ideal på ett sätt som förtar den effekten?

Karin Johannesson
präst och lektor