Jag tror inte att den kärlek som Jesus talar om handlar om att tycka om allt och alla. Inte heller tror jag att det handlar om missriktad snällhets-passivitet när jag upplever att något är fel och gör illa. Kärleken han uppmanar oss till är större än så, skriver Gustav Ericsson.
Hur ska det här vara möjligt? Jag trivs inte med alla kristna. Jag tycker inte om att umgås med alla i min egen religiösa tradition.
När jag följer kyrkliga debatter händer det att jag känner mig frustrerad och besviken av det som sägs och hur det sägs. Ibland inte minst av hur jag själv deltar i samtalet när jag bär på dessa känslor. Var finns vägen till livet här?
Jesus talar i söndagens evangelietext om ett grundläggande kännetecken för den kristna gemenskapen: Att vi ska älska varandra.
Och inte nog med det.
Jag tänker att Jesus ”varandra” är ett stort varandra. Inte bara min egen grupp, utan hela mänskligheten, helheten, allt liv ska vi älska. Men varför ger Jesus oss ett så omöjligt nytt bud?
En gång för ganska många år sedan var jag på en tyst retreat i ett kloster i Frankrike. Ibland bröts tystnaden för en delningsrunda.
Vi satt i en cirkel vända mot varandra och en sten, apelsin eller något liknande skickades runt. Bara den som höll i apelsinen pratade och alla andra lyssnade. Sedan skickades den vidare till nästa person, tills den gått hela varvet.
Innan vi började sa en av nunnorna som höll i retreaten att vi var välkomna att dela med oss av något från vårt hjärta in i mitten av gruppen.
Alltså någon egen tanke eller erfarenhet, och inte riktat till någon särskild person. Att dela min upplevelse med gemenskapen, in i mitten.
En bit in i rundan kom apelsinen fram till en kvinna som verkade vilja dela något som var svårt för henne att säga. Hon berättade att hon kommit till retreaten för att hon led av en sorg som gjorde så ont – ett litet barn som hade dött i en olycka.
Kvinnan brast i gråt så att hon inte kunde fortsätta prata. Då tog en av nunnorna varsamt ordet och föreslog att vi alla skulle lyssna till ljudet av en klangskål och återvända till tystnaden i tio andetag.
Under den djupa, stillsamma tonen av klangskålen andades vi tillsammans i tystnad. Därefter frågade nunnan om kvinnan ville fortsätta, vilket hon gjorde med några ord av tacksamhet för att vi hade lyssnat.
Varje delningsrunda började och slutade med att alla vi som satt i cirkeln bugade oss samtidigt inför varandra. I vår kristna tradition säger vi att varje människa är skapad till Guds avbild.
Och med överlåtelsebönens ord: Gud har lagt sin skatt i brustna lerkärl. Bugningarna, som kroppsliga övningar och manifestationer av vördnad för det heliga och gudomliga i var och en av oss, genomsyrade lyssnandet under hela rundan.
Jag tror inte att den kärlek som Jesus talar om handlar om att tycka om allt och alla. Inte heller tror jag att det handlar om missriktad snällhets-passivitet när jag upplever att något är fel och gör illa. Kärleken han uppmanar oss till är större än så.
De flesta bilder och liknelser blir absurda om de drivs till extrema former, men ändå, i stort och smått, här någonstans tror jag att en väg till livet finns.
Må vi aldrig låsa fast verbet älska i en slutgiltig definition, och må vår efterföljelse av Jesus omöjliga bud möjliggöra dessa tre:
Att dela från våra hjärtan, in mitt ibland våra olikheter, utan att döma vare sig oss själva eller andra. Att låta vördnaden inför Guds avbild i oss alla vara till näring för vårt lyssnande.
Och, när det behövs, att återvända till tystnaden och andetagen in-nan vi fortsätter.
Så ” … är vi – fastän många – en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:17)
LÄGG TILL NY KOMMENTAR