Vem kan hoppa av kommersen, vi som ska slå köprekord också inför denna jul? frågar Esbjörn Hagberg i veckans eftertanke.
Det effektivaste sättet att se till att julmaten är smaklös på julaftonen är att äta den varje vecka i advent. Det bästa sättet att inte höra vad som sjungs är att låta ”O helga natt” dagligen ljuda i våra öron.
Det behövs växlingar i livet för att inte allt ska vara så vanligt att det inte finns något särskilt. Det behövs paus och mellanrum för att inte allt i livet ska förvandlas till yta. Det kanske ligger något i vad en kollega sa: ”Det var när vi förlorade det stora allvaret som vi också förlorade den stora glädjen.”
Advent är allvarstid. Det är en fastetid och eftertankestid, allt för att julen ska få så mycket starkare färger: Maten ska smaka mer, budskapet bli tydligare, glädjen större och undret så mycket mer förunderligt.
Det är tur att Johannes döparen dyker upp i advent. Finns det någon som kan representera allvar, eftertanke och nya perspektiv så är det han, profet som han var. Johannes som visar på ansvaret i att leva, att livet är mer än fiktion.
Profeter är allt annat än populister. Deras viktigaste särmärke är att förstå sin samtid och i den uppfatta Guds utmaning. Få tar livet så allvarligt som profeterna. De brinner i sin hängivenhet för barmhärtighet, rättfärdighet och rättvisa. De lever sitt budskap och kan inget annat. Det gör dem både trovärdiga och anstötliga. De ser vad ingen vill se. De säger vad ingen vill höra. De avslöjar ”kejsarens nya kläder” och visar på det som förvandlats till yta och nakenhet. Profeterna är sin tids visselblåsare.
Det är inte underligt att Johannes döparen sitter fängslad. I alla tider har både kyrkliga och sekulära makthavare bokstavligt eller bildligt försökt låsa in profeter i tro att de ska tystas. Men deras röster har en förmåga att tränga igenom fängelsemurar. Det är väl så med sanningar. Även om de är obehagliga berör de det djupast mänskliga hos oss, kanske därför att de skapar hopp om en framtid, en annan framtid. ”Omvänd er” är profeternas gemensamma rop och så målar de bilden av en annan tid.
Vi var några som möttes för att reflektera kring skam och skuld. Här fanns läkare, terapeuter, teologer och själavårdare. Det jag särskilt minns var samtalet om den kollektiva skulden, den som vi alla delar bara genom att leva på en viss plats, en viss tid och under givna förutsättningar. Vem kan hoppa av kommersen, vi som ska slå köprekord också inför denna jul? Det hjälper inte med bilder från flyktingläger, svältkatastrofer eller smältande isar i Arktis.
Det var då vi kom att tala om profeterna, fast vi kallade dem inte så. Vi talade om de människor som genom sitt liv lever ”som om”. De lever som om en förändring var möjlig. Det är dessa som gör att vi, drabbade av kollektiva skulden, inte låter oss förlamas eller ge upp utan i stället får hopp om förändring, den nödvändiga visionen om ett annat liv. Den som särskilt behövs i en tid som försmäktar av brist på goda visioner om ett annat sätt att leva livet: Sant, barmhärtigt och rättfärdigt.
”Berätta vad ni hör och ser”, sade Jesus till Johannes döparens lärjungar. Så målade han bilden av en tid som skulle komma men som faktiskt redan var där: ”Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”
Nu handlar det om att leva som om
Så lyder hoppets budskap i en hopplös tid. Nu handlar det om att leva som om. Undret är aldrig långt borta. Advent för oss fram till jul och berättelsen om den Gud som visar sig där man minst anar och i varje tid uppenbarar sig på överraskande vis, bara man ser, bara man hör. ”O, helga natt, o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned.”
LÄGG TILL NY KOMMENTAR