Kristen tro lutar framåt

”Vote for me, vote for me, if I am elected this is how it will be: I’ll cut your tax in half, I’ll make the Russians laugh, I’ll feed the hungry people everywhere! Vote for me, vote for me
If I am elected, this is how it will be: I’ll work for global peace and the sweet release
of the love and human kindness in us all”
(från albumet Chicago XI)

Rösta på mig, rösta på mig! Om jag blir vald ska det bli så här: jag minskar skatten med hälften, jag gör så ryssarna skrattar, jag föder alla hungrande människor, överallt! Rösta på mig, rösta på mig! Om jag blir vald ska det bli så här: Jag verkar för fred på hela jorden, och att män-niskor ska släppa fram all den kärlek och vänlighet som finns inom oss alla.” (fri översättning av mig)

Ironin i min gamla favoritpopgrupp från 80-talet är tydlig. Någon lovar att nu, nu ska jag minsann se till att det blir bra! Å så bra det ska bli om jag blir vald!

Nästan skrattretande tydligt kommer söndagens episteltext att sprida sitt ljus över söndagen då det ska väljas till Svenska kyrkans olika beslutande organ. Reklam/information har dumpit ner i brevlådan i några veckor, där olika nomineringsgrupper har talat om vad de vill åstadkomma i Svenska kyrkan. Och man kan verkligen undra, med Paulus ”Har Kristus blivit delad?” ”Var det i (valfri nomineringsgrupp kan insättas här):s namn ni döptes?”

Men det var knappast Svenska kyrkans styrelseskick Paulus hade i åtanke när han skrev sitt brev till den splittrade församlingen i Korint. Och det var nog inte heller det Jesus hade i tankarna när han höll sitt avskedstal till lärjungarna och ber ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.”

Vem ska bestämma? Hur ska framtiden se ut, i kyrkan och i Sverige, det är ju inte långt till nästa val till riksdag, kommun och landsting heller. Är det inte det frågan om enhet gäller? Hur vi ska våga ge oss livet i kast, med alla dess utmaningar och hur hittar jag till det lugn och den frid som jag inbillar mig har funnits en gång, i mitt eget eller det gemensammas liv?

Det är lätt att blicka bakåt. Att tro att enheten fanns en gång, att lugnet och tryggheten fanns en gång, och nu ska vi bara ta oss tillbaka dit, så blir allting bra igen. Som kyrkan var ”förr” tänker man, så borde det vara nu. Som Sverige var ”förr” tänker man, så borde det vara nu. Då ska tryggheten och stabiliteten återvinnas. Men det är ju ett självbedrägeri. En felaktig historieskrivning. Ja, jag vill nog mena att det är obibliskt. Det har alltid stormat omkring kyrkan. Den har alltid hotats av splittring. Och jag känner tillräckligt många gamla kvinnor för att veta, att det inte var bättre förr.

Kristen tro är att vara framåtlutad. Det går inte att komma ifrån det eskatologiska perspektivet, tron på att Gud går före oss, ”gå till Galileen, där ska ni finna honom”. Vi är sända, sända till världen, sända in i förändring, in i framtiden. Vi är utsända, till världen, för att berätta om Guds kärlek.

”Ge oss den fred vi inte själva kan skapa” ber vi i en bön. ”Låt ditt rike komma” ber vi i Herrens bön. Vi lutar framåt, mot den Gud som redan är där, i framtiden. Som har andats in sin kärlek och närvaro i vår framtid. Att våga tro det, att vilja sprida den tilliten, är den enda enhet vi behöver. Och det riktigt livsavgörande Valet.