Länge levde helgonkulten

– Reformationen var egentligen mer radikal än vad många först tänker sig. Det var i stora drag en konflikt om materia, och i vilken grad Gud kan finnas i materia, säger Terese Zachrisson, historiker vid Göteborgs universitet.

Den medeltida synen på helgonbilder, skulpturer och sidoaltare som något levande, med en inneboende gudskraft, krockade med de lutherska teologernas. Bilderna förvandlade betraktaren, och kunde därmed också förleda.

– Det är tydligt att reformatorerna ville förskjuta betydelsen av helgonskulpturerna på ett kognitivt plan, att förändra folks mentalitet. Skulpturer och altare fick vara kvar, men de skulle enbart ses som ett slags vägvisare mot det gudomliga.

Men den uppfattningen hade svårt att få fäste bland allmogen. Trots förbud, straff och enträgna försök att få ett slut på offrandet i heliga källor, till helgonskulpturer och reliker bevarades många föremål till våra dagar.

Varför?

– Sverige bevarade kyrkliga föremål som skulle vara oacceptabla i exempelvis Nederländerna och i England. Kyrkan var mån om att inte röra upp för mycket känslor, det var ett slags pragmatisk hållning, att undvika ”buller” som Uppsala möte påpekar 1593.

– Det irriterar, men hotar inte kyrkan som organisation. Därför ser man mellan fingrarna.

Medan den reformerta reformationen var betydligt mer långtgående, behöll Sverige många av de förreformatoriska inslagen i och utanför kyrkorummen.

Därför kunde den engelske ambassadören Bulstrode Whitelocke på 1650-talet skriva att ”ingen kunde se någon skillnad mellan detta och papisternas” efter ett besök i en svensk kyrka.

En förklaring är också att helgonkulten var så invävd i vardagslivet. Den tidigmoderna allmogen tvingades hantera de svårigheter hon mötte, och kunde genom handlingen känna att: ”Jag har gjort något för att ordna upp situationen.” Den mer intellektuella gudsrelation som teologerna i stiftsstäderna förespråkar har därför svårt att få fäste på landsbygden.

– Nödhjälparfunktionen var förhållandevis intakt under 1600- och 1700-talen. Det finns inga belägg för att folk trodde att helgonskulpturerna skulle kunna hjälpa dem i andliga avseenden, att de skulle bidra till att rädda själen efter döden. Det handlade om jordnära saker som god skörd, friska barn, och lätta förlossningar, säger Terese Zachrisson.

– Om kon slutar mjölka kan det vara svårt att övergå till att tänka: ”ha förtröstan på Gud”, istället för att göra det som folk har gjort i generationer och offra till ett helgon.

Kyrkoherden hamnade ofta i en prekär situation. Mot vem ska jag vara lojal? Mina grannar i socknen? Med biskopen i stiftsstaden?

– Det var ett slags triangeldrama mellan allmogen och biskopen där kyrkoherden hamnade mittemellan. Den konflikten kan anas i visitationsprotokollen. Kyrkoherden måste inför biskopen visa sig nitisk mot helgonkulten, samtidigt som han bor i socknen och måste hålla sig väl med församlingen.

Ett sådant exempel är när Karlskyrka i Uppsala stift fick besök av ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus 1641. I kyrkan fann han en Mariabild, en offerbrunn och S:t Karlungs relikskrin som ”dyrkades en gång om året”.

Detta hade alltså fortgått med kyrkoherdens goda minne. Han fick förvisso sitt straff – böter – men tilläts ändå behålla sin tjänst. Och 30 år senare fanns relikskrinet fortfarande upptagen som inventarie.

– Jag tror att det stora problemet när det gäller genomförandet av reformationen var att prästen befann sig så nära, och i, allmogekulturen.

Källmaterialet vittnar om en livaktig helgonkult också under 1700-talet.

– Det kan vi också se i Skara stift, där skulpturer systematiskt förstördes under 1700-talet. Det gör man inte om frågan är överspelad, säger hon och påpekar att motståndet mot de medeltida träskulpturerna samtidigt hårdnade, ofta med argument hämtade ur upplysningens tankegods.

Helgonkulten handlar mycket om det sinnliga: att inte bara se utan också röra, höra, lukta och smaka.

I S:t Olofs socken dyrkades en bild av helgonet och dennes yxa ännu i slutet av 1700-talet. Carl Hallenborg skriver 1751 att de som ville bota krämpor tog yxan ”[…] varmed de stryka den skadade lemmen, evar kan finnes på kroppen framme eller bak; somliga att komma så mycket bättre åt, avkläda sig och helt och hållet, om de få så länge bliva ensamma.”

Beröringen överför alltså den heliga kraften i föremålet.

– Vi är så vana vid att det är synen som är det viktiga, men för den förmoderna människan är religion är också starkt sammankopplad med tingen, med smak, känsel och lukt.

Att bönderna hade en starkare ställning i Sverige jämfört med i andra länder i Europa kan också ha bidragit till att ”undvika bullret”.

– Samtidigt är det viktigt att inte negligera konflikterna. Upprorsmakarna i Dackefejden argumenterade ungefär så här: Gustav Vasa har sabbat religionen, därför tar vi fram våra högafflar. Så det finns absolut en maktaspekt. Även om allmogen hade en starkare ställning än i andra länder, så var den oerhört kuvad och spelade inte på lika villkor som överheten.

Först vid sekelskiftet 1700-1800 tycks helgondyrkan klinga av, med väckelserörelsernas breda genombrott senare under århundradet som ett slutgiltigt förverkligande av reformatorernas program.

– Väckelserörelsernas intellektuella syn på religion skulle reformatorerna ha varit nöjda med, säger Terese Zachrisson.

Varför slår förändringen igenom först då?

– Det tråkiga svaret är att de materiella förutsättningarna förändras i och med industrialiseringen och urbaniseringen. Även om det förekom väckelserörelser tidigare, exempelvis pietismen, så var det i huvudsak en högreståndsrörelse. 1800-talets väckelse hade däremot en folklig bas.

Men nu ser Terese Zachrisson en comeback för den sinnliga religiositeten. Det är snarare 1900-talet som avviker, ”ett märkligt unikum”, som hon formulerar det. Hon nämner det starka intresset för Maria inom Svenska kyrkan under senare år, liksom pilgrimsvandringar, retreater och frälsarkransar.

– Det ligger i tiden och är på sätt och vis en reaktion mot modernismen. Men jag tror att det är ett allmänmänskligt behov, att inte bara ha en intellektuell förståelse av och relation till Gud.