EFTERTANKE. Låt oss inför det kommande kyrkoåret be om omfattande vattenläckor i våra församlingshem, skriver Kent Wisti.
– Åh, frukt! Räck mig en banan!
– Nå, nu är ju inte bananen en frukt utan ett bär. Plantan i sig är en ört.
– Jisses, vad jag blev sugen på marängsviss. Kan vi inte slänga ihop en, du och jag?
– Marängsviss? Du menar kanske merengue suisse?
Vi har dom alla runtomkring oss, de som vet lite bättre och inte försitter chansen att redan i den trevande ansatsen till en relation är noga med att markera status och tolkningsföreträde.
Svenska kyrkan är född som överhetskyrka med ett av makten bevakat tolkningsföreträde över tros- och livsfrågor. Det är en position som tiden sedan länge har tvingat oss ifrån men självbilden av att veta lite bättre om det mesta ligger ibland kvar och spökar i församlingshemmen, i sakristiorna och på kanslierna. De höga hästarna står kvar i de kyrkliga stallen och tas ut på grönbete mellan varven.
Som min vän kyrkoherden uttryckte det: Lite ödmjukhet också, sedan är jag tammefan perfekt!
Och på samma sätt som det genom hela kyrkohistorien löpt parallella och maktkritiska spår längs den av makten skrivna historien, sker i dag den största delen av genuina möten i kyrkan med stor lyhördhet, respekt och ömsesidig nyfikenhet. Församlingspedagogerna som möter de daglediga föräldrarna på öppet hus, musikerna som möter vigselpar inför vigsel, den goda serviceviljan på församlingsexpeditionen och en präst som förläget fnissar med i konfirmandernas skruvade skämt.
I Guds rike kan en banan utan problem passera som frukt.
Varje institutionssjälavårdare vet detta och är fostrade i det. De höga kyrkliga hästarna har aldrig fått plats på sjukhus, universitet, fängelser eller regementen. Man är en gäst och en främling. Mission är en fråga om attityd.
I sjukhusets kulvertar, mellan universitetsbibliotekets hyllor och på anstalternas rastgårdar rider man bäst på åsnor. Där kan en banan få vara en frukt.
För någon månad sedan läste jag i Kyrkans Tidning om en församling som fått en så omfattande vattenskada att de av nöd var tvungna att hitta nya platser för verksamheten. Konfirmandundervisningen fick äga rum i den lokala idrottshallen i samarbete med handbollsklubben, föredragen på Öppet hus hålls på äldreboendet och filmvisningarna fick samordnas på ortens biograf. Till de mötesplatserna rider man som kyrka på en åsna.
Låt oss inför det kommande kyrkoåret be om omfattande vattenläckor i våra församlingshem.
Varje början innebär ett slut. Varje adventstid föregås av en domssöndag. Varje yta bärs upp av ett djup och varje djup bär en yta. Så kommer tillvarons yttersta angelägenhet ridandes på en åsna som profeterna har sagt. Så sitter Hen alldeles nära JackVegasvraken, lådvinsneurotikerna, vart av tillvaron våldtaget rö för stormen och de som håller så hårt att knogarna vitnar. Hen viskar att det är dags nu och en dag skall alla namnlösa marchera längs våra avenyer i en stolthetsparad.
De skall spänna sin skuggsida som en stormduk och var och en skall nämnas vid namn. Från fyllcellerna, institutionerna och öppenvårdsmottagningarna springer siffrorna ut som bokstäver. Alla skall stå frikända inför det barn vi en gång var.
Och förundrat skall vi stå längs stadens trottoarer och säga till varandra: Så vackert orkestern spelar.
Säg åt blåsarna att stöta ut över världen att det är långt mellan glädje och glättighet, att vi håller oss nära åsneryttaren, den poetiske snickarsonen, en gud som själv i ångest skriker ut sin gudsövergivenhet, att vår tomhet från nu är en tom grav att det är dags nu.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR