Eftertanke. Vägen till korset är kantad av ytterligheternas känslolägen. Seger och förlust, glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Paradoxalt är det ändå så att tätt intill korset, är vi alla trygga, skriver Astrid Antesten i veckans Eftertanke.
Ända sedan mitten av februari har vi varit på väg, och vi börjar närma oss målet. Jesus leder vandringen och vi släntrar efter. Vissa delar av vägen har varit tunga, andra har passerats utan större möda. Nu när sista sträckan är kvar stannar vi till. Vadan detta, varför detta stopp? Är Jesus trött, har vandringens påfrestningar varit för stora, eller är det någonting annat i görningen?
Vi hör hur Jesus ber några i täten att hämta en åsna från byn intill. Jesus sätter sig på åsnan och färden fortsätter och vi hör efter ett tag hyllningsropen i fjärran: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.”
Vi som har gjort den här vandringen förut, fastetidens vandring upp till Jerusalem, vet att hyllningsropen snabbt kommer att tystna och förbytas till burop och anklagelser. Triumfens seger vid intåget i Jerusalem kommer att ersättas av maktlöshet och nederlag. Men profeten Jesajas ord är trösterika, han betonar två gånger i helgens gammaltestamentliga text att Herren Gud hjälper. Vi kan lita på att Gud beskyddar och bevarar sina barn även när svårigheter och mörker gör sig påmint.
Vägen till korset är kantad av ytterligheternas känslolägen. Seger och förlust, glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Paradoxalt är det ändå så att tätt intill korset, är vi alla trygga.
Korsets väg är också kärlekens väg.
Jag är inte särskilt sportintresserad, men följer gärna sportsändningarna när det är längdskidåkning och skidskytte. Under februari och mars har jag sett många spännande lopp med fantastiska skidprestationer och jag har jublat över alla fina placeringar och medaljer som de svenska åkarna har tagit i skidskytte och längdspår. Med stor beundran har jag suttit i tv-soffan och njutit av deras insatser. De fokuserar stenhårt på sina lopp, de ställer in hela sin livsföring på att göra goda resultat och vid slutspurten ger de allt – trots smärtan – för att nå målet.
Jesus gick framför dem upp mot Jerusalem. Jesus går före och lärjungarna följer efter. I skidåkning är det en stor fördel om man hittar en medtävlande att ”ta rygg på” så att man får draghjälp av den framförvarande åkaren. Det gäller att välja rätt rygg och hålla samma tempo för att det ska vara en hjälp så att man inte tappar fart.
Jesus går före upp mot Jerusalem – korsets väg. Målet är nära – Jesus vet det, vi som har hört berättelsen tidigare vet det, men lärjungarna visste det inte. De hade fått förhandsinformation, men kunde inte förstå innebörden av Jesu förutsägelser. De följde honom på den tunga vandringen ovetande om det dramatiska skeende som de skulle bli en del av. Vägen till korset.
”Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesus Krist, Guds son, i syndares ställe lider.”(SvPs 135)
Nu är vi snart framme, vi har målet i sikte och plötsligt bryts fastans allvar mot förväntans glädje och hyllningsrop. Jesus rider in i Jerusalem och folket jublar. Han blir mottagen som en kung, en segerherre. Förväntningar uppfylls och luften är full av glädje och hoppfullhet. Men, under ytan hotar mörkret, tvivlet och motståndet. Lärjungaskaran sviktar…
Orkar vi, likt skidåkarna, ”ta rygg” på, i vårt fall Jesus, och fullfölja vandringen mot målet trots att det ibland ger oss blodsmak?
”Visa oss vägen, försoningens Herre. Ge oss nu viljan att gå den.”(SvPs 738).
LÄGG TILL NY KOMMENTAR