Det kommer alltid en annan tid på livets väg. Det märkligaste är väl att vi då ska se att han alltid har varit här. Den frånvarande var den närvarande. Var det inte det vi lärde oss när vi lekte tittut-leken? skriver Esbjörn Hagberg i veckans Eftertanke.
Tittut! Det var säkert femtonde gången jag tittat fram bakom kudden. Glädjetjutet var lika högt denna gång. Hon skrattade så hon nästan kiknande. Tittut!
I psykologin hade jag lärt mig att det är viktigt att leka tittut-leken med små barn. För ett litet barn är det nu som gäller. Den som är synlig finns och den som inte syns finns inte. Genom att ena stunden synas, nästa stund vara borta för att sedan synas igen, lär sig barnet att den frånvarande kan komma tillbaka. Personen är inte borta för alltid. Då är det inte konstigt att det jublas högt när den frånvarande plötsligt dyker upp bakom kudden och blir närvarande igen. Tittut!
Jag vill inte påstå att Jesus lekte med sina lärjungar. Visserligen är lek på allvar men när Jesus höll sitt avskedstal till lärjungarna så är det, nästan konkret, på blodigt allvar. ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni ska se mig igen,” säger han. Nästan som en tittut-lek. Här handlar det om ett förbereda för en annan tid, paradoxernas tid, den tid då den närvarande är frånvarande, samtidigt som den frånvarande är närvarande men på ett annat sätt.
Erfarenheten av Guds frånvaro är lika gammal som människan själv. ”Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte?” är bara ett av många rop i Bibelns egen bönbok, ett rop till den frånvarande (Psaltaren 13:2).
Det gör ont att ha med den frånvarande att göra. Johannes av Korset kom att formulera sig om det han kallade ”Själens mörka natt”. Han skriver: ”Det är som att bära en enorm börda av mörker, med så stor smärta och förtvivlan att själen skulle tycka det var lättare att dö.”
De andliga vägledarna brukade tala om känslornas natt, då man tycker sig känna till Guds godhet men inte känner av den, eller en intellektuell natt då allt man trott sig veta om Gud tycks borta, tömt på innehåll. De talar också om en Andens natt, då Gud bara uppfattas borta: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”. Det är inte konstigt att Jesus talade om en tid av gråt och klagan.
Det finns förstås många skäl till att vi kan uppleva Gud som frånvarande. Ibland handlar det om oss själva. Det som skiljer oss från Gud kan vara vår splittring, ytlighet, likgiltighet, brådska, skam eller skuld. Allt det som i livet gör oss bortvända från oss själva gör oss också frånvarande inför Gud. Men ibland tycks det som om Gud själv väljer att dölja sig för oss. Det märkliga är att Jesus kan säga: ”Det är för ert eget bästa som jag lämnar er”.
”Vi förstår inte vad han säger”, är lärjungarnas reaktion på Jesu tal om frånvaro och närvaro. Det känns trösterikt. Inte heller de begrep vad han menade. Själv har jag många frågor till Jesus. Varför gör du dig till en frånvarande Gud? Är det för att vi ska prövas i att våga lita på att du ändå finns för oss? Är det för att vi ska längta desto mer efter dig? Är det för att vi mer ska tro på dig än på våra upplevelser av dig? Är det för att våra begränsade bilder av Gud ständigt ska behöva krossas, för att vi ska kunna inse att Gud är större än alla våra föreställningar? Är det för att vi ska inse vårt fullständiga beroende av dig?
Söndagens namn är Jubilate, det överraskande återseendets glädje. Det kommer en annan dag. ”Jag skall se er igen och då skall ni glädjas och ingen skall ta er glädje ifrån er”, sade Jesus. Det kommer alltid en annan tid på livets väg. Det märkligaste är väl att vi då ska se att han alltid har varit här. Den frånvarande var den närvarande. Var det inte det vi lärde oss när vi lekte tittut-leken?
Esbjörn Hagberg
biskop emeritus
LÄGG TILL NY KOMMENTAR